Bonusdottern väntar barn.

Innebär det att jag måste bli vuxen nu?

Alltså...jag är inte alldeles säker på att jag vill upprepa hela grejen med att få barn. Emellanåt suger det nåt förskräckligt i äggstockarna (oftast i samband med ÄL), men samtidigt har jag på sistone känt mig allt mer nöjd med att småkottarna börjar bli stora. Det känns faktiskt rätt skönt att lägga det där bakom sig, och tanken på att börja om för tredje gången känns väl lite sådär...njae...liksom. Jag har ju i praktiken varit småbarnsmamma i 14 år nu. Då kan man väl få känna att man liksom gjort sitt litegrann?

Samtidigt har jag ännu inte fått tillbaka min egen kropp efter alla graviditeter, och det är närapå att jag ryser när jag ser mig själv i spegeln, eftersom den bild som visas där är så otroligt långt från det jag som är jag. Typ. Så det känner jag liksom också att jag vill göra i första hand. Komma tillbaka till mig själv. Och så är det studierna. Att jag vill satsa på studier och ett bra jobb. Det känns också viktigt. Inte för att jag måste på något vis, utan för att jag känner att jag vill satsa lite på mig själv också nu. Sånt som är viktigt bara för mig också, och inte bara för familjen. För inte att tala om att jag känner en viss press inför det här med att om det ska bli flera barn, så måste det ske inom de närmsta par åren. Det känns mest bara stressigt.

Och så finns det en faktor till...bonusdottern väntar barn i mars. Jag ska bli bonusmormor! Weee! Det känns så fantastiskt underbart roligt, att ni anar inte. Nästan så jag vill jaga på 14-åringen också ;-) Och grejen är den, att i släptåg med de där känslorna, så kom det några andra, oväntade känslor. En känsla av befrielse. En känsla av att "Hurra - nu är det nästa generations tur!". En känsla av att både ha kakan och äta den. Få snosa bebis och gå med vagn och allt det där, men samtidigt slippa de gräsliga graviditeterna, slippa nattvaket, slippa börja om igen. Och lustigt nog får det mig att känna mig väldigt ung. Nå, ur mormorsperspektiv är jag ju givetvis det, men jag menar att jag känner mig...levande på ett helt annat sätt. Just för att man kan både äta kakan och ha kvar den. Och jag kan komma på mig själv med att nästan avundas bebisens riktiga mormor, vars båda barn för länge sedan är vuxna. Inte så att jag tycker det är jobbigt med mina barn, men...det finns liksom en frihet i det där att ha vuxna barn också. Det blir en annan sorts samhörighet med barnen när de är stora, som jag också längtar efter. Svårt att förklara.

Så...jag vet inte. Kanske är det dags för mig att sätta punkt, trots allt. Bebisar är jättemysiga (för det mesta), men samtidigt känns inte tanken på att genomgå ännu en av mina gräsliga graviditeter speciellt lockande. Några mysiga moment finns det ju där också, givetvis, som de första rörelserna och så, men på det stora hela är de ju i huvudsak en plåga för mig, från början till slut.

Jag önskar lite att pojkvännen hade barn sedan innan...jag känner väl lite också att jag har ett visst ansvar för att se till att han får några biologiska barn. Och så ska det ju inte vara. Inte så att han förväntar sig det (tror jag), men det känns ändå lite så för min del. Som om jag har ett ansvar för att han också ska få biologiska barn.

Vi får väl se hur det blir. Det är ju tack och lov en frågeställning jag inte behöver ta ställning till på allvar förrän om ett år, när det är meningen att han ska flytta hit.

Fan, det är något seriöst fel på min kropp. Jag svettas som fan bara av att andas. Nejdå, det är inte klimakteriet (I wish! Då slapp jag åtminstone den förhatliga mensen sen), utan min kropp som på nåt sätt tycks gå på högvarv just nu, samtidigt som jag mår illa stup i kvarten och känner mig allmänt risig. Fast jag har inte feber eller är sjuk heller. Fan vet vad det är frågan om. Önskar bara ryggskottet och ischiasen kunde släppa taget én gång för alla, så att jag kunde få återuppta min träning och få ordning på saker och ting igen.

Okej. Det är bara att inse. Så här långt har det varit en skitsommar. Ryggont, mygghelvete, regn, ekonomi - you name it. Inte mycket att hänga i julgranen, tänkte jag. Och fick en idé.

Jag gillar jul. Avkopplande, lugnt och skönt, mysiga julfilmer, lussebullar och O'Boy (jag älskar O'Boy till lussebullar, även om mjölkprodukter får mig att se ut som en gravid rymdfärja), tända ljus...MYYYYS! Julen är min favorithögtid, och den tid på året då jag kopplar av som mest. Då mår jag bäst.

Alltså. Det krävs ju inte direkt ett snille för att lista ut att när man känner sig allmänt risig och så, så vore det ju en fördel att göra något som får en att må bra igen. Jul får mig att må bra. Alltså tänker jag fira jul idag. Litegrann iaf. Baka lussebullar och titta Tim Allen. Så det så. God jul på er.

Orkar inte riktigt blogga just nu. Jag är trött, slut och rasande. But I'll be back.

Det har varit time out även idag. Har umgåtts med barnen och annars bara läst. Stängt ute mina egna tankar. Mentalt trött nåt så gud förbannad. Så trött på att alltid kämpa. Så trött på att vara annorlunda. Trött på andra människors beteenden, deras brist på intelligens, deras brist på självinsikt, deras brist på att kunna bete sig så som en kille föreslog för sisådär 2000 år sedan, innan han spikades upp på ett kors. Trött på det mesta.

Inte deprimerad, inte alls. Bara trött. Längst in i själen. Sådär trött att det känns som det vore en lisa att bara sätta punkt för allt. _Så_ trött är jag. Men det kommer jag inte göra. Jag lämnar inte mina barn i sticket på det sättet. Men fy fan...vad skönt det vore att slippa allt jävla trivialt tjafs och alla idioter här i livet.

Idag tog jag en time out. Har fullständigt ignorerat världen utanför och bara umgåtts med mina barn, och läst en massa. Håller på med Twilight-serien, och finner det väldigt rogivande att läsa den. På engelska givetvis, jag vill ju läsa den på originalspråket.

Jag är trött och sliten. De senaste 5 åren flåsar mig i nacken, och jag känner inte riktigt att jag mäktar med längre. I need a break. Så idag blev det en time out. Inte alltför osannolikt att det blir det även i morgon.

Ja, så har jag pratat med Soc då. Och jodå, visst ligger jag under existensminimum, men någon hjälp är jag inte berättigad till. Varför? Jo, för som student räknas jag som självförsörjande, vare sig jag är det eller ej. Sen att det står i stadgarna för Uppsala kommun att även studenter har rätt till försörjningsstöd är tydligen inte relevant. Så på frågan om hur jag ska göra för att få ihop det, får jag motfrågan om hur mycket jag har på mitt konto. "5000" svarar jag, "men då har jag inte betalat in hyran på 5500 än". Då säger de på Soc att jag inte ska betala hyran, utan istället köpa mat för pengarna. "Får jag hjälp med hyran då?" frågar jag, och får nej till svar.

Alltså...jag ska inte betala min hyra, så att hyresvärden kan sätta mig och mina tre barn på gatan istället. Lysande, Välfärdsstaten! Bra jobbat!

Alltså, det här landet blir allt mer skrämmande att leva i. Istället för att hjälpa mig med halva hyran i én månad, så att jag slipper bli vräkt, så ska jag inte få någon hjälp alls, utan istället hamna på gatan. Alternativt tvingas sluta studera, så att Soc är tvungen att hjälpa mig på permanent basis. Fast då blir jag ju bostadslös i vilket fall, eftersom förutsättningen för att jag ska få bo här är att jag studerar heltid vid UU. Underbart.

Vad gäller tandläkarhjälp, så måste jag ringa igen på måndag och boka en tid för utredning. Den så kallade akuthjälpen existerar över huvud taget inte. Även om jag har akut tandvärk och inte kan äta, så måste jag vänta tills måndag innan jag kan boka tid, vilket jag kan få tidigast två veckor senare. Och då är det bara ett första besök. Sedan ska det utredas, innan det kan tas något beslut. Alltså...seriously...vad har vi ett socialt skyddsnät för som vi betalar för med skattepengar, när det över huvud taget inte fungerar?!? Jag bara undrar.

Det är inte att undra på att jag har svårt att få ihop det. Bara på skoj gjorde jag en beräkning på Socialstyrelsens sida om jag är berättigad till försörjningsstöd. Keep in mind nu, att försörjningsstödet från Soc är skrämmande lågt, och ligger t.ex bra mycket lägre än det existensminimum t.ex kronofogden anser att man ska ha. Anyway...beroende på hur jag räknar, så hamnar jag någonstans mellan 1100 och 3600 under vad Soc anser vara existensminimum...Inte att undra på att det är så tufft att få det att gå ihop då ;P