Jag tror jag ska ha ont i halsen oftare. Iaf om det sällsynta lugn jag känt ikväll beror på det. Det har varit den perfekta kvällen. I bakgrunden hör jag musik från sonens rum, småbarnen sover, det är lugnt och tyst med undantag för Melody Gardot, som jag spelar på låg volym. Förvisso är det stökigt överallt, men det stör mig inte just nu. Jag bara är.

Sängen nästa, tror jag...om jag inte ska norpa en sushibit innan jag trillar omkull under täcket :-)

Idag kom schemat för textilvetenskapen, och jag har ögnat igenom det lite snabbt, och gjort en snabb jämförelse med mitt retorikschema. Det ser inte bra ut...Jag kommer missa nästan hälften av kursen. Det innebär att jag kommer bli tvungen att välja bort den :( Fan också. Men om man missar nästan hälften av undervisningstillfällena, och dessutom redan studerar heltid, så blir det svårt att göra något vettigt av det, det är ju bara att inse. Men jag hade ju sååå gärna velat plugga tillsammans med M....Fan, fan, fan.

Jaja...jag får väl se det positivt. Jag kanske kan få loss lite tid att åka och hälsa på pojkvännen istället då. Om jag kan lösa det ekonomiska, vill säga. Min budget är ju ansträngd som det är, och Norge är inte direkt billigt. Nog för att jag bor gratis och allt sånt, men jag vill allt ha lite fickpengar om jag ska åka dit. Så vi får se hur det blir.

Nu har jag iaf härjat klart i köket för idag. Sushin blev helt okej för att vara första försöket. Det var inte alls svårt att göra såna där rullar, även om jag hade lite för mycket ris på första försöket. Gjorde bara en variant också, eftersom det bara är jag som äter sushi i någon omfattning. Men gott blev det, och det finns mera kvar i kylen ifall jag blir sugen senare ikväll. Och det blev ju väldigt mycket billigare än att köpa en låda med en handfull bitar för typ 75 spänn. Hädanefter kommer jag helt klart göra min sushi själv :)

Bakat har jag också gjort, både hallon och vit choklad-muffins, och chokladmuffins med bitar av mörk choklad. Och så har jag gjort i ordning sån där salt/socker/chili-blandning till frukten, men det tror jag får stå tills i morgon. Både barnen och jag är proppmätta (de åt för övrigt pasta med skinksås och ärtor). Och då har vi inte ens smakat på chokladmuffinsen, som fortfarande står och kallnar.

Något pluggat har det inte blivit idag. Jag har varit så vansinnigt trött, och somnade ett par timmar på soffan med minstingen. Fast nu, efter all matlagning och bakning, är jag banne mig lika trött igen. Har varit lite småskrovlig i halsen sen i fredags, så jag har väl kanske nån infektion i kroppen dårå.

Jag köpte förresten en lott idag. Håll tummarna att jag vinner storkovan, hör ni ;P Tänkte skrapa den sen, när jag nattat vildbattingarna, vilket jag ämnar göra tämligen omgående, med tanke på hur de håller på just nu. Men så är det ju långt förbi sängdags också då.

Det går inget vidare med pluggandet idag. Jag har ont och är gräsligt trött. Har lite svårt att fokusera, och tänker istället på mat. Jag ska försöka göra sushi idag, tror jag. Var på affären tidigare och köpte lite noriblad, sushiris, gurka, avocado, crab sticks och en bambumatta. Vi får väl se om jag får till det, har aldrig gjort sushi förut. Men jag har en sushikokbok iaf, som jag kan hämta stöd och inspiration ur. Faktum är att jag har två likadana böcker, av någon anledning...kanske skulle göra en tävling och lotta ut den ena eller nåt :-)

Tänkte även släpa med mig barnen in till stan och försöka byta ut kolsyrepatronen, som varit tom i flera månader. Måste bara få igång ryggen lite först. Sen kanske jag skulle baka lite? Funderar på att göra stora muffins, en laddning chokladmuffins med bitar av mörk choklad, och en laddning vanliga muffins med hallon och vit choklad i. Sen lär jag hitta på nåt till middag åt barnen, för de är inte så himla förtjusta i sushi. De smakar gärna, men en hel måltid av sushi är inte riktigt deras grej.

Men först av allt ska jag nog butta omkull minstingen och mig själv en stund, för hjälp! vad trött jag är...

Ujuj, ryggen är inte glad på mig idag. Hujedamig, vad ont det gör. Hade svårt att somna inatt pga värken också, och att ligga på sidan går inte alls, för det känns som om jag har stora blåmärken på höftbenen. Det är definitivt läge att investera i någon form av luftmadrasser till tältet, med tanke på att jag envisas med att kombinera ryggskott och campande. Allra första gången jag fick ryggskott var ju som bekant två dagar innan jag skulle till Gotland och campa.

Nåväl, det ger nog med sig. Lite piller och lite vila, så går det nog till sig igen. Och så får jag väl avvakta lite med ytterligare campande, sådär för säkerhets skull dårå.

Hur som haver...måndag och ny vecka. Denna vecka måste jag tokplugga, ligger efter hur mycket som helst, tycker jag. Måste sätta fart med allting nu. Det ska göras bok, göras den där tigern i papier maché, tecknas, göras ett faktahäfte, sammanställas en portfolio osv. Busy, busy, busy. Dessutom har jag barnen hemma, så vi får väl se hur mycket jag får gjort.

Nu börjar jag bli allt mer redo att fimpa cigaretterna också, vilket känns bra. Jag tycker inte om att röka. Vill inte göra det. Men jag tar gärna till dem när jag blir superstressad. Och det har jag ju varit...men det är borta nu, så det är definitivt dags att sluta med det där igen. Ska försöka göra det också den här veckan.

Annars så är det skönt att vara hemma igen. Trots stöket här hemma. Huvudet känns lite klarare efter ett par dagars göra-ingenting, så jag hoppas kunna åstadkomma en hel del framöver. Kursen jag läser nu ska inte ha nånting släpa efter när den tar slut, så att jag kan vara ledig på riktig någon vecka i slutet på augusti, innan skolan börjar igen.

Apropo ingenting...det är flera som påpekat att de tror jag inte är kär i pojkvännen osv, eftersom jag inte pratar om det. Varken i bloggen eller annars. Tydligen ska man prata om det hela tiden om man tycker om någon på det sättet. Ens känslor och önskningar ska sättas på utställning till allmän beskådan. Well, sorry folks, men inte heller på den punkten fungerar jag riktigt som alla andra. Att jag inte skriver långa inlägg i bloggen om hur kär jag är och spinner drömmar om framtiden betyder inte alls att jag är ointresserad av honom. Det innebär bara att jag är ointresserad av att prata om det. Men FYI, det är inget fel på känslorna eller engagemanget från min sida, jag vill visst träffa honom, och vi diskuterar framtiden varenda dag. Men för mig är det där saker jag pratar med honom om, och inte alla andra. Det är vår ensak.

Nej, dags att sätta lite fart här och få nånting gjort. Ha en bra dag, people! :-)

Så var vi hemma från Dalarna igen. Ryggen hotar att emigrera efter två dagar i tält, och det började regna inatt, annars har det varit en soft resa. Sol, bad, mat och trevligt umgänge. Och punka på hemvägen, men där fick exet göra värsta jobbet, för jag hade inte rygg till det. Men så var det nu hans bil också, och han är fullt kapabel att byta däck själv. Men jag hjälpte givetvis till med i- och urlastning av grejer (vi hade fullt med packning med oss). Men jag är helt slut, eftersom jag sovit dåligt.

Tältet var bra, och jag är nöjd med köpet, helt klart. Pluspoäng för att man kunde packa ihop innertältet för sig, så när jag packade ihop det i morse, så kunde jag göra det i skydd av yttertältet och slapp därmed att innertältet också blev blött. Nu måste jag bara lista ut hur fasen jag ska få torkat den yttre tältduken...Den är gigantisk, och inte alldeles enkel att hänga upp nånstans i min lägenhet.

Stugan. Till vänster syns tältet som sönerna och jag sov i.

Bryggan. Barnen, i synnerhet min dotter, bodde praktiskt taget i sjön, trots att det var iskallt i vattnet.

Som sagt, det har varit en soft helg, men det är skönt att komma hem. Känner mig rätt sliten, men ombytet gjorde gott. Och sen var det inte helt fel att inleda resan med besked från CSN om att jag är godkänd för nytt studiemedel under året som kommer - haleluja! :-)

Nu: Tältdukstorkning.

I morgon bitti åker jag till Dalarna med exet, hans sambo och alla barnen. Ska bli riktigt skönt att komma iväg lite, jag är aptrött på att sitta instängd i lägenheten. Dessutom får jag ett tillfälle att testa nya tältet, vilket jag inte gjort än. Har inte ens kollat om allt är med till det...*host*.

Just nu väntar jag på att äldsta sonen ska komma, för han följer också med. Vi ska bada, paddla kanot (dvs jag ska lära mig det), bara ta det lugnt och softa. Jag ska dessutom ta med mig mina teckningsprylar och lite stickning, så det ska nog inte vara något problem att få tiden att gå.

Annars är det inte mycket att berätta. Har varit till UU idag och grejat lite med lera. Betade av ett par uppgifter och tog med mig en extra klump hem för att göra den uppgift som kvarstår i det momentet. Min granne L-L som jag pluggar ihop med var också där, så jag hade sällskap under tiden - som tur var. Inspirationen stod inte direkt som spön i backen idag...men nu har jag åtminstone kommit igång med det jag ligger efter med. Hon hade dessutom lyckats få tag på boken vi letat efter med ljus och lykta, och jag har fått låna den så att jag kan göra de där uppgifterna som ska skickas in.

Kvällen lär ägnas åt att packa och förbereda lite, sen ska jag försöka sova i rimlig tid ikväll. Har varit lite si som så med den biten på sistone....Men i morgon måste jag upp kl 7, så jag vill helst inte ligga vaken till nån gång mellan 3 och 6, som jag gjort på sistone... Fast å andra sidan skulle jag kunna däcka just nu, för jeeeeezuz, vad trött jag är!

Neee...jag måste väl få tummen ur och börja packa lite, så jag slipper springa runt som en idiot en kvart innan jag ska sova ikväll.

Jag har ju som sagt tänkt mycket idag. Jag befinner mig ju i en sits där jag måste besluta mig för hur framtiden ska se ut. Jag tänker inte bara på hela pojkvänskalabaliken då, utan över lag. Studier, karriär, barn och huruvida jag ska leva tillsammans med någon eller ej. Det sistnämnda är faktiskt det minsta "bekymret" i sammanhanget. Att leva eller inte leva tillsammans med någon är något jag kan göra när som helst i livet.

Studierna är en annan sak. Jag har som mest 2½ år kvar i skolbänken. Efter det är det färdigstuderat, åtminstone på heltid (någon kvällskurs här och var kan man ju alltid ta om man har lust, men min grundutbildning kommer vara klar då). Det innebär att jag måste ut i arbetslivet omedelbart, om jag inte redan är det. Dels för att utbildning idag är färskvara, och dels pga min ålder. Kommer jag inte ut i arbetslivet direkt efter utbildningen, så kommer jag få stora problem att komma ut på arbetsmarknaden över huvud taget (såvida jag inte startar eget, vilket givetvis är ett alternativ). Det innebär i sin tur att om jag ska få flera barn, så måste jag göra det medan jag fortfarande studerar. Dels eftersom jag måste ut på arbetsmarknaden direkt efteråt, men även pga min ålder. Jag kommer trots allt avsluta min utbildning med att fylla 39.

Jag pratade lite med pojkvännen om det här ikväll. Jag är ju tvungen att göra det. Ska vi försöka göra något av det här, så måste han vara medveten om vad som gäller, och ta ställning till om han vill ha barn eller inte (han har inga sedan innan). Att om vi ska göra det här, och om han önskar sig barn, så blir det snabbt, eftersom jag helt enkelt inte har möjligheten att vänta med den saken. Det är ju trots allt hans beslut också. Nu vet jag ju redan att han vill ha barn, men det är en sak att se för sig det någon gång i en odefinierbar framtid, och en helt annan att få barn direkt. För egen del behöver jag inte ta ställning på samma sätt...Jag har redan fem barn, och skulle han inte vilja ha barn, så är det inte hela världen för mig. Samtidigt har jag begravt två barn, och det är en erfarenhet som gör att jag är beredd att välkomna de barn som vill komma till mig. Så det handlar egentligen mest om vad han vill.

Nå. Så är det med den saken. Jag vet redan vad han vill, men nu har han fått klart för sig att det inte är ett alternativ att vänta med den saken, vilket givetvis ställer det hela i ett annat ljus. Jag tror inte han har varit riktigt införstådd med det innan. Och givetvis spelar det också roll huruvida jag vill eller inte vill ha barn, tro nu inget annat. Men realiteter är realiteter, och jag föredrar nu en gång att förhålla mig till det. Och just nu är det ju så, att så länge jag har pojkvän, så är det inte aktuellt att åka till Danmark och få barn på egen hand. Han skulle acceptera det, om det var vad jag ville, men jag vet också att han skulle bli väldigt ledsen om jag var tillsammans med honom och hellre valde den lösningen än att få hans barn. Och det kan man ju förstå. Jag skulle känna likadant om jag var tillsammans med den människan jag vill spendera resten av livet med, och den valde att få barn med en anonym donator istället för mig, när jag önskar mig barn.

Jag vet inte riktigt vart det här kommer hamna...men oddsen för ett happily ever after är väl kanske inte så dåliga, egentligen. Det var en tuff vecka vi hadde förra veckan, men vi har trots allt kommit stärkta ut ur det. Det är lugnare nu, mera sansat. Jag fick lära mig att vad som än händer, så kan jag alltid lita på att han finns där för mig. För inte ens för en sekund vände han mig ryggen, trots att han var både förbannad och förkrossad, och trots att jag var den som orsakade det. Det säger ju faktiskt en del. Han bad mig dessutom gång på gång om att vi inte skulle ge upp, och lovade igen och igen att han var beredd att ta det lugnt. Det är också ett löfte han håller stenhårt. Och vet ni...trots att jag var så hemsk mot honom, så tycker han inte mindre om mig för det och han straffar mig inte för det. Tvärt om. Vet ni vad han sa? Att hans intresse för mig bara ökade av det hela. Därför att jag hela tiden var så bottenlöst ärlig mot honom. För att jag hade förklarat för honom innan hur jag är, och att han anser att jag har varit exakt den jag utgett mig för att vara, varken mer eller mindre. Inga spel, ingen taktik...jag har bara varit mig själv hela tiden. Och trots att han själv for så illa av det hela, så håller han det inte mot mig, vilket jag tror de flesta andra skulle ha gjort. Istället styrkte det hans förtroende för mig. How about that? Det säger ju mig att han inte alls är så omogen som jag fruktade, för det krävs en hel del mogenhet för att kunna se saken från den sidan.

Now, mina känslor för honom är ju de som i grund och botten är avgörande här. Hans känslor för mig behöver jag inte för en sekund ifrågasätta. Så vad känner jag egentligen? Hmm...Den där fjortiskär-grejen har väl egentligen blåst över ganska mycket, men det ska den ju också göra. Ingen är fjortiskär hela livet liksom. Nu kom det ju en våldsam konflikt väldigt tidigt för oss, som gjorde att det till stor del blåste över för min del. Hade konflikten inte kommit, så hade det nog hållit i sig längre. Men det behöver ju inte betyda att det inte finns något kvar. Det kan ju bara betyda at vi kom snabbare till den punkten bara. För visst finns det känslor kvar. Det normala för mig hade varit att klippa kontakten helt t.ex, men det gjorde jag inte. Jag brydde mig ju fortfarande. Och idag, efter att ha tänkt mycket på allt det här, så har jag kommit fram till att det jag känner är att jag faktiskt behöver honom. Det är något jag aldrig känt förut med någon annan. Det är en odefinierbar känsla av att livet inte kommer bli det samma om inte han finns där.

Idag har jag också kunnat se för mig en framtid där han är en del av den, utan att få panik. Inget märkvärdigt, jag kan liksom bara föreställa mig glimtar av vardagsliv där han är närvarande. Och det känns bra. Inte skrämmande alls, faktiskt. Också det ett positivt tecken. Jag är ju som sagt en prosaisk sort, så jag ser liksom inte för mig en massa romantiska grejer och så. Jag ser vardagen. Matlagning, städning, jobb, titta på tv på kvällen. Typ. Och jag kan se honom där, som en del av det hela. Utan att det känns skrämmande eller obehagligt. Tvärt om. Det känns faktiskt bra. Känns som något jag vill ha. Åtminstone just nu...Fast jag tror iofs inte relationspaniken kommer återvända, jag gör faktiskt inte det. När jag har en kris i livet, så bearbetar jag den alltid snabbt, jag är sån. Och det känns faktiskt som jag har bearbetat det klart...det känns som den är borta bara, och jag lyckas inte frammana den ens när jag försöker.

När jag tänker på honom, så tänker jag...ska vi se...jag tänker att det här är en människa som aldrig kommer göra illa mig på något sätt. Som alltid stödjer mig i det jag vill göra. Som är beredd att anpassa sitt liv för att jag ska kunna uppfylla mina drömmar, när nu han inte kan uppfylla sina (han är sjukpensionär efter en allvarlig ryggskada bl.a.) Jag har hans fulla stöd om jag vill göra karriär t.ex Han har också förståelse för att jag är en sådan sort som behöver lite svängrum och egen tid, och är också beredd att ge mig det. Han har också egna intressen, och är inte beroende av meg. Men han vill vara med mig. Dela sitt liv med mig. Vill att jag ska vara den han somnar med och vaknar med. Vill att jag är den som är mamma till hans barn. Vill resa med mig.

Vad kan han inte ge mig då? Well...han kommer ju aldrig bli en höginkomsttagare, men han har ju trots allt lön (pension). Jag behöver ju inte försörja honom på något sätt.  Och sen...hm...tja, jag har väl kanske ett mera rörligt intellekt, så det är väl kanske inte alltid han kommer kunna diskutera sånt jag vill diskutera. Men å andra sidan - det är det ju ingen annan som kan heller. Och det normala är väl ändå att man diskuterar olika saker med olika människor. Finns det någon som har en partner som delar alla ens intressen liksom? Det är ju knappast rimligt att förvänta sig. Hmm...vet ni, jag kommer inte på nåt mer. Det enda han inte kan ge mig är en hög inkomst. Och med tanke på att det inte är ett krav från min sida heller, så...tja, då finns det ju ingenting jag vill ha som han inte kan ge mig.

Så vad säger facit då, när vi lägger ihop allting? Vi har en man som jag är fullständigt trygg med, som alltid kommer finnas där för mig, som stödjer mig i det jag vill göra här i livet, som vill leva sitt liv med mig, som vill ge mig de barn jag önskar mig (men är beredd att avstå om jag inte vill ha flera), som är villig att lämna sitt hemland för min skull, som står för sitt ord och som älskar mig över allt annat på denna jord. En man jag trots allt varit kär i under 25 år, som alltid får mig att le, som inte tvekar att berätta för mig hur han känner. Som jag trots allt kan se för mig som en del av mitt vardagsliv i framtiden. Som får mig att må bra. Som ger mig det jag behöver, vad det än är. Och som inte gör det genom att ge upp sin egen vilja, utan för att det är hans vilja att ge mig det.

Ladies and gentlecowboys...jag är en fullständig idiot om jag inte delar resten av mitt liv med den här mannen.

Underbaraste M skrev nyligen om att ha ett kall. Om att brinna för det man gör. Det finns en enorm attraktionskraft i människor som brinner för det de håller på med. Inte de som arbetar dygnet runt för att "lyckas", utan de som verkligen brinner för det de gör. Som har passionen. Om du inte riktigt greppar vad jag menar, så tänk dig Jamie Oliver. Den nakna kocken. Där har du en människa som brinner, som är passionerad.

Själv brinner jag inte än. Rör mig fortfarande i ytterkanterna av det som är min passion. Har inte släppt taget och satt eld på brasan än. Men jag vet att om jag gör det, så kommer det brinna intensivt. Kanske är det lite därför också som jag inte har gjort det än. Det är, åtminstone för mig, ett stort steg att bara låta sig uppslukas av sin passion. Lite fritt fall. I'm still playing it safe.

Jag vet ju att jag är bra. Inte bara det, jag har talang. För mig är inte skrivandet svårt egentligen. Orden finns där. Och jag har förmågan att kombinera dem sällsynt bra, och jag vet om det också. Jag är medveten om att det är lika lite politiskt korrekt att säga så, som det var att här om dagen säga att jag tycker jag är vackrare idag än när jag var 20. Men just nu skiter jag faktiskt i vilket. Har inget behov av att dölja min talang bakom falsk blygsamhet. Jag vet att jag är förbannat bra. Jag har dessutom fått det bevisat gång på gång genom åren. Jag har ännu till godo att ha en lärare, författare eller någon som över huvud taget arbetar inom språkområdet inte säga åt mig att jag ska skriva. Punkt. Jag är född till det, säger de. Och otaliga är de brev jag hjälpt andra författa till polis, försäkringskassa, försäkringsbolag, advokater, tingsrätt, immigrationsverket och gud vet allt - och jag vinner alltid. Jag har förhandlat fram 6 månaders arbetsfritt avgångsvederlag + en state of the art dator åt någon som blev uppsagd under sin provanställning pga arbetsbrist. Gör om det, om ni kan.

Nej, jag vet att jag har orden i min makt. Jag har alltid haft det. Och jag vet att jag förmodligen skulle lyckas om jag tuttade eld på brasan. Frågan är bara...varför gör jag det inte? Vad är det egentligen som blir fel? Jag skriver nu och då på en massa olika projekt, men något håller mig hela tiden tillbaka. Jag vet bara inte vad det är. Livet kanske? Det är svårt att vara passionerad när man aldrig får möjligheten att helt enkelt hänge sig åt sin passion. Men det är mer än så. Det måste det vara. För om man verkligen var passionerad, så skulle man ta alla tillfällen i akt att ägna sig åt det, eller hur? Och det lyckas jag ju inte med. Något hindrar mig.

People...det verkar inte bättre än att jag måste ut på jakt. Leta rätt på problemet och identifiera det, så att jag kan lösa det. Det är mitt kall att skriva, och jag kommer aldrig riktigt må bra i livet om jag inte får göra det.