...vem fan är den tjocka tanten?? ;-)

Här går man och känner sig lite allmänt småsnygg sådär, kanske inte som någon modell precis, men lite småcharmig på ett (mycket) kvinnligt sätt och...ja. Kanske inte sådär jättehot, men man duger då bra i alla fall. Är lite allmänt smart, cool och blasé, ni vet. Och så råkar man passera spegeln.

Alltså...vem fan är den där tjocka tanten?!? Den där rultiga kvinnan med en rätt djup bekymmersrynka i pannan och skrovlig hud och utväxt och orakade ben? Jag tittar lite nyfiket på henne, samtidigt som jag är lite smått irriterad över att hon ställer sig mitt i vägen för mig sådär.

Hehe. Jag hoppas verkligen ni läser ovanstående med samma humoristiska glimt i ögat som jag har skrivit det. Någon åldersnoja har jag definitivt inte - jag älskar varenda sekund och millimeter av mina 36 år! Tro inget annat :-) Men jag tycker också det är kul att driva lite med sig själv. Att inse att när man nu är närmare 40 än 30, så är det inte längre det största problemet den generande hårväxten - det är den oväntade. "Jasså? Hade jag ett långt, svart hårstrå där?!?" ;-)

Fan, så mycket enklare allting vore om man var som alla andra. Mainstream. Vanilj. Mamma, pappa, barn. Tomtebolycka. Villa, Volvo, vovve. Jävligt mycket enklare. För alla andra, åtminstone. För mig...för mig funkar det inte alls. Även fast jag ibland skulle vilja. Bara för att slippa tjafs från omgivningen. Slippa ställas inför rätta hela tiden för att jag är annorlunda.

Tack gode gud att jag har så många vänner idag som bara accepterar mig som jag är. Rakt av. Det finns alltid någon som förstår mig, förstår - eller åtminstone accepterar - hur jag känner. Som inte ska ifrågasätta och behandla mig som om jag lider av någon mystisk sjukdom jag lider av. Visst, jag är det svarta fåret, men jag trivs faktiskt alldeles utmärkt med att vara det. Så ni kan släppa taget om blekmedlet, hör ni. Jag har inget behov av att försöka låtsas vara något jag inte är. Jag skulle bara göra det för er skull isf. Och då blir jag inte långvarig. Det slutar alltid med att jag vänder ryggen till och går.

Varför är människan över lag så rädd för att vara ensam? Jag förstår det inte. Precis som andra tycks ha oerhört svårt att förstå min uppskattning av ensamheten. Jag älskar den, helt enkelt. Tycker det är jätteskönt att bara få vara själv. Jag får nu och då frågor om det. "Men du vill väl inte vara ensam?". Varför inte? Vad är det som är så hemskt med det?

Efter snart två år som ensam vuxen kan jag inte säga annat än att jag fortfarande tycker det är helt underbart. Men så har det heller aldrig legat någon trygghet i begreppet tvåsamhet för mig. Tvärt om. Livet, universum och allting har alltid känts mera otryggt när jag varit del av en tvåsamhet. Att behöva förlita sig på "ens andra halva"...hu! Det känns bara obehagligt och närapå skrämmande. Min erfarenhet är ju inte alls att ens andra halva skulle anstränga sig för att man ska ha det bra, varken för mig som person, eller vi som par. Nej, det är alltid dem själva det handlar om i första hand. Att de ska få sin vilja fram. Så har det varit. En ständig kamp, eller snarare en ändlös rad av kompromisser som man blir påtvingad. Så tack, men nej tack, så känner jag just nu.

För mig är inte ensamhet något negativt. Inget jag blir påtvingad, inget jag lider av. Inte alls. Jag tycker det är väldigt, väldigt skönt att inte behöva anpassa mig till någon annans nycker, som omväxling. Skönt att slippa kompromissa, skönt att slippa anpassa mig. Få leva som jag vill för én gångs skull. Visst vore det ibland trevligt att komma hem till någon, som kanske städat och gjort middag och så, men fan...hur ofta händer det? I synnerhet för oss kvinnor? Näe, det blir alltid vi som åker på marktjänsten. Karlarna tycks kunna ignorera sånt der in i absurdum - vilket jag också kan. Skillnaden är att om någon skulle komma på besök och man är ett par som lever tillsammans - vem tror ni förväntas sköta om det där? Han eller hon? Ja, just det. Kvinnan. Så när besöket sedan går, så är det henne de snackar skit om, hon som får stå ut med rykten på stan om hur slarvig hon är - och hur kul är det? 

Nej, då är det faktiskt skönare att vara själv, även om jag ignorerar allt jävla skit. Då är det åtminstone ingen annan som drar hem folk när man inte vill det. Ingen annans skit man måste ta rätt på, ingen annan som kräver mat när man har annat som man hellre lägger tid på. Visst, jag har barn, så mycket av det där åker jag ju på ändå, men faktum är att mina erfarenheter så här långt visar att det är fan så mycket enklare att få barnen att hjälpa till, att få dem att få förstå att som familj får man hjälpas åt, och förstå att man kanske behöver få jobba lite ostört ett tag. Jodå, du läste rätt. Det är mina erfarenheter. Vad gäller män, så är mina erfarenheter att de först, sist och alltid kräver. Se mig, hör mig, rör mig, avguda den där saken som finns mellan benen på dem. Ursäkta mig, men...not interested. Faktiskt inte.

Jag har ännu till godo att sakna någon mer än tillfälligt. Längtar inte efter att få dela mitt liv med någon. Istället, om jag tar fram kristallkulan och tittar in i framtiden, och följer spåret som ensamstående mamma och kvinna, så är det en framtid som känns mycket angenäm. En framtid där jag kommer trivas och må bra. En framtid där jag kan få utbilda mig till det jag vill, jobba med det jag vill/skapa en karriär, leva och bo som jag vill, spendera mina pengar som jag vill. Resa, även det ensam. Träffa andra människor, lära känna nya kulturer. Inga lyxresor, men så intresserar sådant mig föga också. Jag vill träffa folket, inte ligga vid en pool hela dagarna i 14 dagar och lapa sol och betala två månadslöner för det. Då stannar jag hellre hemma, lapar sol på min egen bakgård och gör något roligare för pengarna.

Försöker jag följa det andra spåret, så ser jag inte alls samma sak. Då ser jag en framtid som består av ständiga kompromisser, jävligt lite lycka, och förmodligen en önskan om att ha valt annorlunda. Så jag är högst skeptisk. Skeptisk till hela konseptet med att leva tillsammans. Det känns bara förbannat jobbigt. Inte mödan lönt. Kan inte komma på vad det skulle tillföra mig och mitt liv alls. Någon att hålla i handen? Vad ska jag med det till? Trygghet? Jag är tryggare och mår bättre när jag är ensam. Reproduktion? Jag kan åka till Danmark. Ekonomi? Män är förbannat dyra i drift, så trots att jag är ensamstående mamma och student, så har jag aldrig kunnat unna mig mer än jag kan nu. Så vad finns det kvar då? Leva tillsammans för kärleks skull? Yeah, right...tvätta hans kalsonger, stå ut med gnäll och tjat, och så denna förbannade penis som de envisas med att skyffla upp i ansiktet på en hela tiden. Nej tack. Jag avstår.

Jag vet att jag är hård och cynisk nu, men jag kan inte hjälpa att jag känner så. Att det är så jag känner 98% av tiden. Att jag inte förmår se några direkta fördelar av att dela mitt liv med någon. Att även i de stunder jag känner mig som mest kär, heller inte förmår se hur jag ska kunna, hur jag ska orka, leva tillsammans med någon.

Kanske är jag bara förbannat bränd efter alla år med sviktande relationer. Kanske skulle jag i annat fall också längta efter tvåsamhet, precis som alla andra. Fast jag tror inte det...tror det ligger mycket i min personlighet att tycka om det här med att vara allenarådande i mitt liv. Och i vilket fall - oavsett vad som är orsaken, så trivs jag ju de facto förbannat bra med att vara själv. Tycker det är ett underbart sätt att leva på.

Sen finns det en annan sak också...som känns rätt jobbig. Som får mig att känna mig som någon som tycker sig vara förmer...även om så inte är fallet. Jag upplever mig inte bättre än någon annan, absolut inte. Däremot börjar jag allt oftare känna mig mer utbildad, mer beläst. Känner att jag får problem med att prata med vissa (läs: Män), att jag på något sätt är för beläst. Att de inte förstår mig, inte förmår diskutera med mig på den nivå jag behöver. För att de saknar samma kunskap som jag. Inte därmed sagt att de är korkade eller så, för de har säkerligen en massa kunskap på vissa områden som jag inte kan ett dyft om. Det är bara det att de inte klarar av att diskutera de saker jag är intresserad av, eftersom de inte har kunskap och intresse för det, och inte heller tycks de vara särskilt intresserade av att föra några djupare diskussioner inom de områden där de själva är kunniga.

Det tycks som om det enda som är relevant för dem att prata om är sina egna känslor eller också att hacka på mig och anklaga mig för att tro att jag är ofelbar och alltid har rätt. Men jag har aldrig hävdat att jag alltid har rätt - det är bara följden av att jag berättar om min åsikt i något, där de inte förmår komma med vettiga motargument. Jag möter det allt oftare.

Till exempel om man diskuterar man muslimer och Muhammed-karikatyrerna. Då har de ofta en bergfast övertygelse om att muslimer är värdelösa och korkade, och när jag förklarar hela historien runt det hela, så bemöts jag med "Det där vet jag ingenting om. Men muslimer är värdelösa." varpå jag får ett kategoriskt "du ska ju alltid ha rätt". Ett typiskt exempel från min värld.

Det är som om jag inte får veta eller kunna något de inte kan eller vet, och helt enkelt avfärdas som en korkad blondin som leker besserwisser, istället för att man kunde ha en diskussion kring ämnet på lika villkor. Om ni visste hur frustrerande det är! Jag känner allt oftare att jag skulle behöva stupifiera mig själv för att de ska acceptera den jag är. Jag får liksom inte vara kunnig, får inte veta något de inte gör. Och det värsta av allt är just att de behandlar mig som om jag är korkad. För att jag inte kategoriskt avfärdar saker som de gör. Men gud nåde om jag gjorde samma sak mot dem! Det är så satans frustrerande! Deras behov av att behandla mig som en liten flicka ständigt och jämt. Deras behov av att jag ska bevisa mig själv inför dem, samtidigt som de redan på förhand bestämt sig för att jag varken kan eller vet något som helst. I alla fall inget som de inte kan eller vet. Att jag inte har något som helst behov av att bevisa något som helst tycks inte höra dit. Inte heller att jag avskyr att bli behandlad som en liten flicka som måste skyddas. För helvete! Skärp er! Är det konstigt då att man är förbannat avogt inställd till att leva hela sitt liv tillsammans med en man, när man hela tiden bemöts av sån där skit??

Förlåt mig, jag blir bara så förbannad över det där. Trött på att ständigt behöva påpeka att jag är fullt kapabel att dra mitt svärd och själv slakta mina drakar, och bli bemött med ett överseende "jaja, jag vet att du är smart och jättetuff", varpå man behandlas som en liten flicka. Det gör mig rasande. Sluta leka pappa åt mig, så jag slipper påpeka sådana självklarheter hela tiden, och när jag ändå måste göra det, så acceptera det, säg "ok" och backa, för helvete! Jag kan inte med det där beteendet. Det får mig att ha väldigt bra förståelse för de som beväpnar sig och sen drar iväg och mejar ner folk till höger och vänster, för det är så jag också känner. 

Ju mer jag studerar och ju kunnigare jag blir, desto mer utsätts jag för den här förnedrande kvinnosynen. Jämlikhetskampen som jag tidigare haft svårt att förstå mig på, har fått en annan infallsvinkel. Jag har aldrig haft problem med jämlikhet tidigare, alltid fått den lön jag begärt, alltid blivit behandlad på lik linje med alla andra. Därför att det varit ett krav från min sida. Men nu...nu när jag har några års högskole- och universitetsstudier i ryggen, så är det plötsligt annorlunda. Som om jag blivit ett hot, någon som måste kväsas. Aldrig förut har jag så konsekvent blivit behandlad som korkad, aldrig har jag så ofta blivit kallad "lilla gumman" och "flicka" som nu. Men i huvudsak bara av män som inte själva är högutbildade. Kanske har de svårt att deala med att jag inte bara är självgående, fixar saker och ting själv, inte behöver dem, utan dessutom är mycket bättre utbildade än de själva är. Och aldrig har jag så ofta blivit ombedd att motivera mina studier, som i deras ögon anses vara värdelösa. Hej och välkommen till den universitetsutbildade kvinnans värld...i synnerhet hon som inte utbildar sig till förskollärare eller sjuksköterska eller något annat typiskt kvinnligt yrke (jag är inte ensam om att möta det här, tro mig).

Hur gör ni andra kvinnor när ni möter det här? Känner ni er lika frustrerade och förbannade som jag gör? Säkerligen gör ni det. Precis som de av er som känner som jag inför parförhållandet säkerligen också blir bemötta som om ni är dumma i huvudet som inte vill ha en mans omsorger och närvaro hela tiden. Ni som liksom jag trivs alldeles utmärkt med att vara själva. Som inte behöver en partner för att livet ska bli fullkomligt. Varför ska vi dömas ut som onormala? Är singelkvinnan som på eget bevåg väljer bort tvåsamheten det nya homosexuella? Det onormala, som ska genomgå att samhället först försöker "bota" henne, som därefter motvilligt accepterar henne, för att slutligen lagstifta in henne som ett begrepp innan gemene man kan låta henne åtminstone få finnas till, även om hela hennes uppenbarelse är lite suspekt och strider emot vad bibeln förespråkar? Man kan ju undra.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har världens underbaraste pojkvän, men längtar ändå tillbaka till att vara singel. Längtar efter att bygga min egen framtid, skapa min karriär, umgås med mina barn...såna saker. Det är den nakna sanningen. Det räcker inte att vara kär för min del. Jag kan inte bygga mitt liv kring det. Vill inte. Det är inte jag. Har aldrig varit det. Jag har aldrig längtat efter det där. Inte ens när jag var 14-15-16 och började längta hejdlöst efter barn. Inte ens då längtade jag efter en parrelation, spann inga ljuva drömmar kring det. Jag drömde om att vara singel, ensamstående, utan man. Drömde om att lägga fokus på mina barn, mig själv, mitt och barnens liv, min karriär...men aldrig, aldrig drömde jag om "happily ever after". Visst blev jag kär, och visst hade jag redan då träffat mitt livs kärlek...men det föll mig aldrig ens in att vi skulle vara tillsammans i all evighet (amen). För visst kan man bli kär även om man inte har behov av det parförhållande som är normen. Jag kan det iaf. Förmågan att bli kär påverkas inte av det. Jag spinner bara inte samma drömmar som alla andra gör i det läget.

*Suck*. Jag kommer bli tvungen att ta den här diskussionen med pojkvännen, även om han blir sårad. Men jag måste. Klarar inte av att leva upp till hans förväntningar på parrelationen. Kunde ha sparkat mig själv för att jag låtit honom tro att jag kan det (det har jag, det är bara att erkänna). Jag vill återgå till att bara vara kär och glad, och att vi kanske ska ses så småningom. Kanske. När vi känner för det. Dela några dagar av skoj och lättja, men sedan återvända var till sitt igen. Mer än så klarar jag inte av just nu. Mer än så vill jag inte ha. Och jag klarar inte av att kompromissa på den punkten. Inte när det är frågan om resten av mitt liv. Jag kan bara inte. Jag kommer såra honom, det vet jag, men jag kan inte leva mitt liv på en lögn. Inte igen.Inte ens för hans skull.

OM DIG

1. Hur mycket är klockan just nu?

10:02

2. Namn?

A.

3. Vart bor du?

Studentlägenhet i norra Uppsala

4. Hur många barn vill du ha?

Bra fråga...har ju fått fem, så det blir väl inte så många till. Känner mig rätt nöjd i skrivande stund, men blir ibland sugen på en till. Eller två. Eller...ja.

5. Vill du gifta dig?

Hm...jag vet inte. Med tanke på den relationsångest jag släpar på just nu, så känns det ju rätt avlägset.

6. Har du ätit sushi

Japp :)

7. Favoritglass?

Det mesta från Ben & Jerrys!

8. Hur många olika sorters flingor har du i kökskåpet?

Två, tror jag. Vi äter inte så mycket flingor.

9. Humör?

Jag är nästan alltid glad :)

FYRA GREJOR

1. Har du någonsin blivit jagad av polisen?

Nej, faktiskt inte.

2. Har du en hund?

Nope.

3. Sover du helst själv eller med någon?

Hm...jag sover gärna tillsammans med barnen, annars föredrar jag nog faktiskt att sova själv. Men det kan ju vara ett utslag av relationspaniken, det med.

4. Tror du på spöken?

Spöken? I bokstavlig bemärkelse? Nej.

SKULLE:

1. Skulle du vilja vara längre?

Neee, jag är rätt nöjd med mina 165 cm.

2. Skulle du vilja väga mer?

Definitivt inte!

3. Skulle du vilja ha sex nu?

Nej tack, är inte ett dugg sugen på det. Tar hellre en till kopp kaffe.

4. Skulle du vilja dricka dig full nu?

Nej, jag avskyr att vara full. Fullkomligt meningslös sysselsättning för övrigt, det här att medvetet dricka sig full.

KAN

1. Kan du röra på öronen?

Nej, tror inte det iaf.

2. Kan du slicka dig på näsan?

Hm..nej, det kan jag tydligen inte.

3. Kan du kolla i kors med ögonen?

Japp. Det är nåt av det roligaste barnen vet just nu, så jag får göra det stup i kvarten.

4. Kan dina föräldrar lita på dig?

Jag har inte längre några föräldrar.

5. Kan du låta bli att prata på 4 timmar?

Ja, bevares väl, det gör jag ofta.

6. Kan du va på en fest utan att dricka?

Självklart, jag är oftast nykter. Tråkigt att man alltid ska åka på att köra dock, för man får jämt skjutsa folk hit och dit. "Du som ändå är nykter, kan inte du....?". Tröttnade till sist och slutade i stort sett helt gå på fest. Inget kul när man ska vara taxichaufför åt alla andra jämt. Blir inte mycket till fest då, liksom. 

7. Kan dina vänner lita på dig?

Självklart.

8. Kan du tänka att pierca dig i naveln?

Neee, känns rätt meningslöst. Just nu är jag för tjock för att det ska vara någon idé (den kommer ju liksom bara försvinna), och när jag är smal, så skulle jag bara fastna i kläderna, tror jag. Så nä, det hoppar jag.

9. Kan du suga?

Eh? Konstigt fråga. Klart jag kan.

10. Kan du låta bli att spendera pengar i en affär om du har pengar? 

Jadå.

HAR

1. Har du någonsin ljugit för dina föräldrar?

Har inte alla det?

2. Har dina föräldrar sagt att dom älskar dig?

Nej, det gjorde de aldrig. Och jag minns bara att jag fick en kram av min mor én gång (när jag var vuxen och kom hem på besök med min man och min förstfödda för första gången. Fast jag har alltid trott att det var för att hon trodde min man förväntade sig att hon skulle göra det. Det kändes iaf konstlat).

3. Har du syskon?

Jodå, en hel bunt. Två systrar och fem bröder. Men det var bara jag och min yngre syster som växte upp tillsammans.

4. Har du någonsin haft sex med någon?

Ehum...jag har som sagt fött fem barn, så...;)

5. Har dina föräldrar ljugit för dig?

Ja.

6. Har du varit full den här månaden?

Nej. Inte heller förra månaden. Eller månaden innan. Osv.

7. Har du redan tröttnat på dom här frågorna?

Mnjae...än är jag med ;)

8. Har du borstat tänderna den senaste timmen?

Nej.

9. Har du pussat någon som är fyra år äldre?

Eh...exakt fyra år äldre? Det vetifan. Men jag har ju utan tvekan pussat några som är mer än fyra år äldre.

10.Har du haft sex med någon som är tre år äldre? 

Återigen...exakt tre år äldre? Hm...nej, det har jag nog inte.

11.Har du haft ett förhållande med någon som är fyra år äldre?

Nej, men jag har haft ett förhållande med någon som är mer än fyra år äldre. Flera gånger, till och med.

12.Har du blivit påkommen när du har haft sex?

Jorå. Oftast av barnen, som råkar komma in just då.

13.Har du haft sex med mer än tre personer?

Ja.

14.Har du ljugit på någon fråga än då?

Nej, varför skulle jag det?

Efter att i åratal ha varit drabbad av mer eller mindre writers block, och haft livet komma emellan ständigt och jämt, kom jag idag plötsligt på mig själv med att lägga timme efter timme på att skriva, omformulera, korrigera och skriva lite mer. Det började som ett blogginlägg, men när jag skrivit i 4½ timme insåg jag att det var så mycket mer. Att det är en bok jag skriver.

Äntligen.

Jag bet i det sura äpplet och berättade för honom. Inte i detaljer, men jag berättade om min rädsla. Min relationspanik. Jag smittade av mig på honom, gjorde honom orolig och nervös för att jag skulle backa ur det hela. Men jag var tvungen. Kunde inte tiga, det kändes som att ljuga. Och jag klarar inte av sånt. Jag tycks ha ett obotligt behov av att vara ärlig med mina närmsta. Inte så konstigt iofs. Jag växte upp med så mycket lögner och saker man förteg, så jag mår fysiskt dåligt av det idag.

Jag tror det gick bra, trots allt. Trots att jag kanske sårade lite. Men när vi avslutade, så förstod han mig iaf. Tyckte fortfarande om mig. Med fel, brister, relationsångest och trots att han inte direkt får prinsessan och halva kungariket, så ville han ändå ha mig. I hans värld var jag prinsessan i alla fall.

Det känns lite lättare nu, när jag fick berättat för honom om det enskilt största liket i min garderob. Jag kan inte påstå att det känns bra, för jag gjorde honom ju illa. Lite iaf. Men det känns lite lättare, trots allt. Samtidigt är jag förlamande trött, behöver sova, vila. Jag hoppas jag vaknar i morgon (idag) och finner att rädslan är borta för gott. Jag tror inte den kommer vara det, men hoppet finns där ändå. I vilket fall har jag åtminstone tagit ett steg till på vägen, i riktning mot att ta mig förbi det där.

Kanske kan även jag en dag vakna till en himmel med små rosa moln och drömma om att gå hand i hand in i solnedgången. Eller nä...det är väl knappast troligt. Jag är lite för prosaisk för det. Men det vore trevligt att vakna och känna att man inget hellre vill än att vakna med någon, istället för att låta rädslan styra och alltid vakna ensam. 

Jag har panik. Nej, jag har PANIK!

Fan.

Jag försöker ta till mig de råd jag får. Att jag ska tänka mindre och känna mer. Lita på känslan. Men det är så svårt för mig. För i motsats till vad folk kanske tror, så tar jag över huvud taget aldrig känslomässiga beslut. Aldrig någonsin. Oavsett vad jag känner, så sätter jag alltid känslorna åt sidan i slutändan, och tar mina beslut baserade på de fakta jag har, och vad jag anser vara bästa lösningen. Och det är förbannat svårt att komma ifrån det. Det sitter i ryggmärgen.

Jag sitter på min frimärksstora balkong och läser, dricker kaffe och kedjeröker. Jodå, jag röker igen. Började förra torsdagen. Dels för att jag hade så förbannat ont, men också för att situationen stressar mig. I vanlig ordning. Men den informationen är på en need-to-know-basis, och vad gäller pojkvännen, så behöver han inte veta. Jag förväntar mig att de av er som har möjlighet att meddela er med honom kniper käft om den saken. Det är inte en diskussion jag vill ta med honom just nu. Jag har annat att tänka på, som är viktigare.

Jag försöker verkligen låta bli att tänka och bara känna, men det går inte riktigt just nu. Huvudet fylls av tankar kring vad allt det här innebär, och jag är...Jag vet inte vad jag är. Inte rädd. Orolig kanske. För vad vet jag inte riktigt. Inte att ge upp min frihet, för det behöver jag egentligen inte göra. Det står mig fritt att göra vad jag behagar även om han är en del av mitt liv. Och då pratar jag inte om andra relationer, tillfälliga eller vad det nu månde vara, för sådant intresserar mig inte. Det har inte intresserat mig under den tid jag varit singel, och det intresserar mig inte nu. Men i övrigt. Saker jag vill göra, uppleva, jobba med. Jag har hans välsignelse att göra exakt det jag skulle önska, no questions asked. Så det är inte det.

Jag vet inte vad det är. Kanske tanken på att börja om igen. Tredje gången gillt. Ny man, nya barn, nya familjemedlemmar (hans mor och syster osv) och ett nytt liv. Kan inte påstå att det känns skrämmande egentligen...Lite oroande kanske, men inte skrämmande. Börja om på nytt. Igen. Men å andra sidan är det ju han, och tänker jag på det hela på ett mer personligt plan än bara ett övergripande, så känns det ändå helt okej. Så vad fan är det frågan om egentligen??

Kanske är det att det denna gång är så livsavgörande på något sätt. Jag är 36, och det här kommer bli sista gången jag ställs inför den här typen av relation. En relation som kommer leda till flera barn och en ny, "riktig" familj. För jag är ju en sådan som har långa förhållanden. Mestadels iaf. Och skulle vi nu köra det här racet, men det inte skulle hålla i längden, så kommer jag vara förbi mina fertila år när det tar slut. Det är faktiskt lite påtagligt, nu när jag sätter ord på det. Det kan nog vara mycket det som spökar, faktiskt. Att det är så slutgiltigt på något sätt. Att om detta skulle ta slut någon gång i framtiden, så kommer jag aldrig mer ha en relation med någon på det planet. Det gör att det känns som ett rätt stort beslut. Tills jag beaktar vem det är frågan om. Han känns förbannat självklar i den där rollen. Dessutom är det inte sannolikt att det kommer ta slut heller, om vi nu kör hela det här racet. Då blir det han, 'til death do us part, skulle jag tro. Och hur läskigt är inte det??

Det är läskigt. Inte tanken på att leva med samma man resten av mitt liv, det känns snarare som en trygghet, men däremot känns det lite läskigt att staka ut resten av sitt liv på det sättet. Att det är så det ska vara så länge jag lever. Amen. Huuuu...den tanken är lite läskig. Jag har ju alltid levt enligt devisen att jag aldrig är rädd att prova något nytt, att välja en oväntad väg i livet, att chanser är till för att tas. Det blir en förbannat stor sån bit ur mitt liv som kommer försvinna. Jag kommer spika fast en lång jävla bräda härifrån och in i evigheten, som ska utgöra grunden för resten av mitt liv. Tryggt, men omvälvande.

Han vill skydda mig, försvara mig, pinkar väl lite revir också emellanåt. Jag är hans. Sött, men svårt att vänja sig vid. Igår fick jag varna honom, säga att han inte får glömma bort att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv, att jag alltid har gjort det, och att han aldrig, aldrig får ställa sig framför mig och skydda mig i en knivig situation. Få saker gör mig så rasande som att bli behandlad som en oskyldig fjortonåring som måste skyddas. I'll fight my own battles. Jag måste få göra det. Han får gärna känna att han vill skydda mig, gärna stå vid min sida om det blåser storm, men inte slåss åt mig. Det klarar jag inte av. Jag är en vuxen kvinna, både smart och stark, och jag behöver ingen riddare i skinande rustning. Behöver det inte, och vill inte ha det. Jag vill ha någon som är mig jämlik, som kan acceptera att jag kan försvara mig själv både verbalt och fysiskt, om det skulle behövas. Och han accepterade det. Rakt av, som allting annat. Vilket känns...bra...tror jag. Jo, det gör det. Ovant, men bra.

Jag har nog aldrig bemötts med så mycket självklar respekt av en partner tidigare, vilket också är något att vänja sig vid. Det är så jag vill ha det, så det ska vara, men jag har inte upplevt det på det här sättet förut. Det är väl antagligen tur. Det är det som räddar det här från att bli pannkaka, som hindrar mig från att bara helt sonika backa ur det hela, eftersom det vållar mig så mycket huvudbry och en massa frågor som jag inte har ett dugg lust att ta ställning till egentligen.

Det hela är i grund och botten väldigt självklart, och än så länge har jag inga planer på att plötsligt backa ur det hela. Jag avser att välkomna honom med öppna armar i slutet av nästa vecka, ha några jättemysiga dagar tillsammans, och välkomna den förändring jag står inför. Trots alla farhågor, trots gammalt bagage, trots min oförmåga att agera strikt känslomässigt inför det här. Så långt har jag åtminstone kommit. Nej, förresten, det har jag inte alls. Men eftersom det är just han, och vi har den historia vi har, så gör jag det ändå. Det är annorlunda med honom.

"Kär som en klockarkatt" sa Persilja...jag kan inte annat än le. Jorå, visst har han snärjt mig. Men det gör det ju bara så mycket svårare nu. När intellektet på ren reflex vill ta över och bestämma över känslorna. Det blir en intern strid, som jag ju inser att jag är tvungen att ta mig igenom förr eller senare oavsett, om jag ska kunna ha en seriös relation med någon. Men det är en strid jag önskar jag kunde slippa. Den är jobbig. Den får mig att sitta i timmar på balkongen och kedjeröka och läsa för att slippa tänka på det hela. Den får mig att tänka på min framtid på ett sätt som inte riktigt borde vara fullt så relevant i sammanhanget. Är man kär som en klockarkatt så ska man vara fylld av kärlek och längtan, och inte sitta och lägga strategiska planer för min framtida karriär och spåna på vilken av de sju miljoner blivande böcker som snurrar i mitt huvud som jag ska skriva först. För helvete, förut idag kom jag till och med på mig själv med att på allvar kontemplera utvecklingen i Ryssland på senare år, och tänka att det vore intressant att åka dit och göra research inför en bok i ämnet!

Eller också är det väldigt logiskt att jag gör så. Att jag istället för att ha ett huvud fyllt av rosenröda drömmar om han och jag, planerar inför en framtid inom det område jag trots allt behärskar bäst. För framtiden och planerna kring den är ju ett högst aktuellt ämne i sammanhanget. Vår gemensamma framtid. Även om jag nu inte går runt och ser för mig små rosa moln och att sitta vid åkanten och hålla handen. Jag är en praktisk sort, och att vara romantisk är inget som ligger nära till hands för mig. Det är trevligt att utsättas för (i viss mån), men inget jag hänger mig åt på eget bevåg. Jag är helt enkelt inte funtat så. Att beskåda en vacker solnedgång är för mig inte i första hand något romantiskt, det är ett vackert naturfenomen, som jag per automatik försöker sätta ord på, som jag alltid gör. Punkt slut. Inte heller det får några rosa moln att smyga sig obemärkt in i mitt huvud. Jag är väl helt enkelt bara en prosaisk sort, sådär i grund och botten. En sån som står tämligen solitt planterat med båda fötterna på jorden, och känner mig obekväm med alltför mycket romantik.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

*Rökpaus*

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Sådär. Knatar runt i ett långt, genomskinlig linne, som på nära håll avslöjer mer än det döljer. Nybadad, med rakade ben och hela faderullan. Sitter där ute och låter håret lufttorka medan jag tittar på grannen mitt emot. En ung man, som brukar stå inne på sitt rum och spela cello med bar överkropp. Han är vacker. Men ointressant. Jag tittar slött på honom, och låter blicken oengagerad glida vidare över de andra fönstren i byggnaden mitt emot. Det är som om jag har distansierat mig fullständigt från mitt eget känsloliv idag. Hungern sliter i kroppen, men jag förmår inte äta något. Känner bara att jag borde skriva. Skriva den där boken. Och att jag borde släppa taget någon gång och helt enkelt bara...våga. Inte bara borde göra det - jag kommer göra det. Inte utan vånda, uppenbarligen, men jag kommer göra det.

Ibland undrar jag om jag verkligen är gjord för den där tvåsamheten. Rätt ofta, när jag tänker efter. Det är faktiskt väldigt skönt att vara själv, tycker jag, och tanken på att ha någon runt mig för jämnan är inte en tanke som känns speciellt angenäm. Jag har stort behov av utrymme, mer och mer, ju äldre jag blir. Är väldigt snabb att döma ut de män som är intresserade av mig som blodiglar. Känslan av att de klamrar sig fast vid mig som ett blött duschdraperi ligger ofta nära till hands. Jag behöver space. En karl som är självgående, som inte behöver mig varje sekund av varje dag. Jag klarar inte av det. Kvävs av det. Vare sig det beror på att de själva har svåra problem med beroende, eller de helt enkelt försöker äga mig på machovis. Jag vänder mig emot båda delarna. Flyr direkt. Välj mig för att du inte vill leva utan mig, inte för att du inte kan, har alltid varit min vädjan. Men gör det utan att behöva mig till döds.

Han gör det. Väljer mig på de grunder jag vill bli vald. Han gör allting rätt, hela tiden. Han känner mig, följer mig hela tiden, hur skarpa kurvor jag än tar. Utan att pressa mig, utan att försöka köra om mig, utan att halka efter. Följer mig som min egen skugga, utan att göra större väsen av sig än just en skugga. Jag är inte alldeles säker på om jag tycker det känns bekvämt eller om det känns läskigt. Rent principiellt borde det väl kännas bra att äntligen få saker och ting på det sätt man behöver, men det är ju samtidigt väldigt nytt.

Bah...Nu ältar jag. Känner själv hur jag upprepar mig själv in i absurdum. Hur jag slits mellan vad jag vill och...vad jag vill. Jaja. Jag behöver väl det just nu. Behöver sätta ord på det faktum att jag håller på att sätta distans till mina känslor, samtidigt som jag försöker undvika att låsa in dem. Undvika att ta ett sånt där torrt, rationellt och logiskt beslut som jag är så alltför benägen att göra. Att ta ett känslomässigt beslut behöver ju inte innebära att det är dåligt, bara att det är frågan om en annan sorts rationalitet och logik. Det borde ju vara logisk att sträva efter sin egen känslomässiga lycka - även om jag är ovan att göra det på ett sätt som innebär att det omfattar en annan människa. En annan människa som inte är mitt barn, vill säga.

Jag får väl helt enkelt öva. Diskutera med mig själv tills jag inte har något mer att säga, och sen bara köra på. Låta det bära eller brista. Det kan inte mer än gå åt helvete, eller hur? :-)