Det finns tydligen ett högkostnadsskydd även för tandvård numera. Upp till 3000 får man betala själv, sedan ersätts allt mellan 3000 och 15 000 med 50% inom en tolvmånadersperiod. Kostnader som överstiger 15 000 ersätts med 85%. I mitt fall torde det innebära en halvering av kostnaderna, från ca 20 000 till ca 10 000 (jag måste ha narkos, därav den höga kostnaden). Så med andra ord behöver jag nu "bara" få fram ca 10kkr. Yeay...

Nej, jag är helt enkelt tvungen att bita i det sura äpplet och kontakta Soc. Ja, om jag nu kunde bita i ett surt äpple då. Jag kan ju inte tugga längre ;P

Jag fick en god nyhet så här på kvällskvisten och trodde i mitt enfald att jag skulle få avsluta min dag i en något mera positiv anda. Men icke. Istället knäckte jag en tand.

Suck. Nu börjar det bli lite mycket här...

Nyss hemkommen från VC, dit jag stapplande tog mig tidigare i eftermiddags. Hade sån huvudvärk att jag trodde jag skulle avlida, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade äldsta sonen hemma så att jag kunde ta mig till vårdcentralen medan han såg efter de små. Det var ju en satans otur att det skulle komma just idag, när jag precis hade slut på Citodon, som är det enda som hjälper när jag får det här.

Det är inte ofta jag får den här huvudvärken, och det är inte en klassisk migrän, men den gör precis lika ont. Den är alltid stressrelaterad, och så även denna gång. Och med tanke på att jag känner mig rätt stressad över studierna och ekonomin, så är det inte att undra på att den kom nu. Det som utlöste det hela var dock något helt annat.

Jag hade mina barn med mig till skolan idag, och i vanlig ordning började de rätt snabbt smågnabbas lite, fast inte verbalt, utan med knuffar och dylikt, som de brukar göra. Den ena satt i mitt knä, medan den andra satt tätt intill mig med en saftflaska. Det slutade givetvis med att saftflaskan for all världens väg, och jag fick torka saft över halva golvet. Nu hör det till historien att de som satt bakom mig inte såg barnen smågnabbas, eftersom vi satt så att det hela skymdes av mig.

Anyway, efter någon timme går jag ut med barnen, och får strax därefter sällskap av Marie, som sitter just en bit bakom mig i klassrummet. Vi småpratar lite som vanligt, och när vi går in så berättar jag att barnen just nu är i en period då de inte riktigt går ihop med varandra eftersom de är så olika personligheter, och att de just där och då var på gränsen att ryka ihop. För en utomstående skulle det nog inte se ut så, men jag berättade att mina barn inte är den sorten som laddar upp inför såna här grejer, utan signalerna är ganska vaga, och sen plötsligt exploderar det bara. Jag sa också att om minstingen exploderar på det där sättet, så kastar han saker, och det första han skulle ge sig på var ställningen med alla keramiksaker som stod på tork inne i klassrummet. Det var bara ett lugnt konstaterande från min sida, baserat på att jag ju faktiskt känner min son.

Sen kommer vi in i klassrummet och ska börja planera vårt arbete, när människan plötsligt högt och tydligt säger åt mig att hon inte förstår varför jag är så elak mot mina barn. Va?!? sa jag, varpå hon fortsätter med att konstatera att hon ser ju minsann att barnen är snälla (keep in mind att hon aldrig träffat dem tidigare, och bara sett dem under en timme i klassrummet, och att hon inte heller såg barnen smågnabbas och vara på väg att ryka ihop), att jag är elak mot dem som förutsätter att de kommer bete sig illa, att om sonen kastar keramiksakerna i golvet, så är det ju mitt fel, eftersom jag förväntar mig att han ska göra det. Därefter upprepar hon att jag är elak mot mina barn.

Jag blev minst sagt rasande. Inte nog med att människan åtar sig att göra en psykoanalys av mina barns beteenden baserat på att hon sett dem under en timme i ett halvstökigt klassrum (inte ens en professionell psykolog skulle göra något sådant), utan hon tillskriver mig känslor jag inte har, och hon har dessutom mage att kalla mig en dålig mamma som är elak mot mina barn. Ordagrant. Utan att känna någon av oss. Utan att veta något som helst om mina barns reaktionsmönster och beteenden, utan att veta något som helst om mitt föräldraskap. Nej, helt och hållet baserat på sina egna förutfattade meningar, så dömde hon ut mig. Offentligt, i vårt klassrum. Och hon beter sig som om hon är i sin fulla rätt att göra det.

Som sagt, jag blev rasande, och jag åkte hem strax därefter. Jag tog ingen konflikt där och då, eftersom jag hade barnen med mig, men jag var minst sagt rasande. Är det något jag inte tål, så är det dessa förbannade amatörpsykologer som inte bara tillskriver mig känslor, åsikter och beteenden jag inte har, utan som tvärsäkert hävdar att så är det, därför att deras egna förutfattade meningar leder dem till den slutsatsen. Den typen av ignorans klarar jag mig utan. Det är én sak att vuxna människor beter sig som idioter, men jag betackar mig för att utsättas för dem.

När jag kom hem så kom huvudvärken som ett brev på posten. Det här var det sista jag behövde just nu, och jag överväger seriöst att begära att få avsluta kursen på något annat sätt. Jag har ingen som helst lust att gå till skolan nästa vecka, och ingen som helst lust att göra något grupparbete ihop med den här människan. Jag vill varken se henne eller höra ifrån henne någonsin igen. Jag har haft tillräckligt mycket idioter i mitt liv, och jag ämnar inte ödsla en enda minut på dem i fortsättningen. Jag kan dessutom inte göra så mycket nästa vecka, eftersom jag ligger efter, utan det är mest bara närvaro för min del, så det känns ju faktiskt som jag kan använda tiden bättre än så. Vi får se hur jag gör.

Det är en fattig månad hos mig. Sista utbetalningen från CSN för sommarterminen innebär 2200 kronor mindre i plånboken, vilket i sin tur innebär problem för en som har svårt att få pengarna att räcka till till fyra personer som det är.

Jag hade 550 kronor kvar på kontot nu, som ska räcka i en månad. Har klurat som fan på hur jag skulle få ihop allting. Nu på morgonen skulle jag dubbelkolla summan, eftersom jag måste handla lite idag. Då fanns det 150 kronor där...WTF??

Klickade snabbt in mig på kontoöversikten, och inser att jag helt glömt bort träningskortet, och att jag ju stödjer Läkare Utan Gränser varje månad. 400 pix har försvunnit från kontot till det...Så. Jag ska utfodra fyra pers i en månad på 150 kronor...jippie...not. Crap.

Det går framåt. Har kletat lite mer på min tiger, och han har nu fått huvud, en början till nos, samt lite muskler över manken. Jao, jao...kan nog bli nåt av den, kanske...

Den muskellösa tigern börjar bli muskulös istället.

Annars kan jag starkt rekommendera bordfläktstorkning - funkar superbra! Tigern var i stort sett torr redan efter ett dygn! Ja, åtminstone på ytan. Känner mig strax mindre stressad över tidsperspektivet här, kan jag ju säga.

Nu ska jag bara få tummen ur och teckna den där förbaskade bokstaven...känner mig ju långt mindre inspirerad att göra det, måste jag säga.

Hemma igen från ännu en lååång skoldag, som blev extra jobbig eftersom jag inte kunde sova inatt, och därmed försov mig i morse. Hade dock hunnit till skolan i tid, om det inte varit för att buss-skrället var lite försenat, och därmed missade den andra bussen inne i stan med ynka 2 minuter. Men, men...jag blev bara 20 minuter sen, så jag missade inte så mycket. Värre var att jag inte heller hann få med mig någon lunch, så jag var så hungrig när jag kom hem att jag hade kunnat äta en flodhäst. Huga...

Skulle helst av allt vilja lägga mig och sova en stund, men vågar nog inte. Då blir det väl samma sak igen. Somnade 4 i morse, och det vill jag inte gärna göra om. Dock har jag en del att göra här hemma ikväll, så det hade varit bra att vara lite piggare än jag är nu. En halvtimme kanske skulle göra susen?

Jag satte en bordsfläkt på högsta hastigheten för att torka min tiger över natten och dagen, och det tycks fungera ganska bra. Den har torkat tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta i den utan att bli kladdig iaf. Ska fortsätta arbeta med den ikväll, och sen ska jag göra bokstaven A i A4-format, i färgfördrivning från grönt till blått. Sen lär jag nog inte hinna så mycket mera idag, tror jag...

I skolan idag har vi tecknat ansikten. Fått lära oss en massa om proportioner och hur saker och ting sitter i förhållande till varandra. Saker som att mungiporna befinner sig i lod med iris, att huvudet är fem ögonbredder brett osv. Jag har lärt mig otroligt mycket idag, och det har också varit ansträngande eftersom man lär sig så mycket på en och samma dag. Man blir otroligt slut av en sån intensiv kreativ process. Samtidigt har vi haft vansinnigt roligt, och skrattat så tårarna trillade stora delar av dagen, mycket på grund av det här med ålderstecken. För vi diskuterade givetvis även hur ansiktet förändras med åldern, och hur saker och ting hela tiden rör sig neråt. Tyngdkraften tycks dra med sig rubbet neråt ju äldre man blir - med undantag av mäns hårfästen, som tycks vara det enda som rör sig i motsatta riktningen ;-)

Näe, jag tror jag ska lägga mig ner och blunda en halvtimme, annars kommer jag inte få något gjort. Nacken känns spänd som en stålfjäder, jag har huvudvärk och ögonen vill bara glida igen hela tiden. Jag lär allt vila en stund om jag ska få något gjort ikväll.

Det blev en låååång dag i skolan, och jag var så slut att jag knappt visste vad jag hette när vi åkte hem, L-L och jag. Men det har varit en bra dag. Vi har tecknat, och fick bland annat skissa varandra på 5 minuter. Det var kul, och jag upptäckte till min förvåning att jag var riktigt bra på det.

Sen pratade jag med läraren för att pejla läget lite, eftersom jag ligger efter med så mycket. Jag fick veta att det som är viktigast att bli klar med innan kursen slutar är papier maché-djuret och den tillhörande faktaboken, men att allt annat kan jag lämna in senare. Hurra för det!

Ikväll har jag således påbörjat min tiger. Så här såg stommen ut:

Tiger-stomme.

Sen har jag påbörjat arbetet med att klistra på pappersmassa, och i skrivande stund ser den ut så här:

Tiger to be.

Dock fick jag slut på pappersremsor, så jag har tagit en paus för att riva flera, samt givetvis uppdatera er stackars läsare som jag vet sitter i andlös spänning inför att få veta vad jag haft för mig denna måndag *host* ;-)

När jag kom hem från skolan idag, så toksomnade jag ett par timmar på soffan. Var såååå trött! Ryggen värkte, men ändå förhållandevis lite, med tanke på att det enda jag hade tagit på hela dagen var en enda, ynka Citodon kl 8 i morse. Jag var dock för trött för att reflektera särskilt mycket över den saken, och jag somnade som sagt gott ett par timmar.

Sen vaknade jag, lullade runt ett tag här, och beslöt att ta en sväng på affären med äldsta sonen. Och halvvägs dit slår det mig plötsligt...Jag har nästan inte ont alls! Jag går upprätt och i normal takt, både till affären och hem igen! Okej, lite sliten vart jag, men jag kunde gå normalt! För första gången på två månader! Gode gud, låt detta innebära att det hela äntligen har vänt...Håll tummarna är ni snälla! Jag skulle så gärna vilja få fungera normalt under det som återstår av sommaren.

Nej, nu får jag väl riva lite mer pappersremsor, sen får vi se om jag klistrar klart det sista idag eller tar det i morgon. Jag ska ju trots allt upp tidigt i morgon med. Och förresten - är det någon som vet om man kan torka papier maché snabbare än att bara låta det självtorka? Eller krackelerar det då?

The Yarn Harlot has during the past month been stalked by someone clearly not mentally stable. She has taken action against this person, but as it is hard to constantly keep track and delete her vile commentaries, Steph has asked all of us that reads her blog not to engage in discussions with this person, as it only will fule the rage and make life even more difficult for Steph and her family.

More than 3000 people has shown their support for Steph and the action she has taken, and some of us have also had first hand experience with stalkers and know that some of them are even dangerous. I do hope this one will turn her attention elsewhere - preferrably to the nearest doctors office, where she may be properly medicated (there - I said it). These people can, as I've already stated, be dangerous as well as verbally threatening, and I hope Steph takes the proper precautions.

This post is in English, as it is possible to trackback to me from Steph, and the readers of the YH blog are mainly English speaking, I'd like them to be able to read this one. This entry is a public announcement of my support for her, and also the non-acceptance of stalkers, whether it be on the internet or IRL.

Steph - keep up the good work. We're with you.