På sistone har fokus legat väldigt mycket på studier och framtiden. En plan börjar lite smått ta form kring hur jag vill göra framöver, en plan som ska ta vid om ett år, när den nuvarande 6-årsplanen löper ut (det var ursprungligen en 5-årsplan, som reviderades lite undervägs, därav just 6 år). En ny 5-årsplan ska formuleras, och det känns oerhört roligt att spåna på de olika alternativen.

Ett av de alternativ som vuxit sig allt starkare under de senaste månaderna är en plan som har många olika sidor. Jag vill ta en master i retorik, med inslag av genusstudier. Kvinnlig retorik. Jag vill starta eget företag och hålla föredrag och kurser på området kvinnlig retorik. Det kanske låter aptrist (ordet "retorik" är ju inte direkt upphetsande), men det kommer det inte vara. Mitt mål är att utbilda kvinnor - ALLA kvinnor, oavsett vilken "roll" de har i samhället - att dels våga ta ordet, och dels få ordet i sin makt. Varför? Jo, därför att mycket av problemet med jämställdheten idag är inte att vi inte tar oss in i männens sfär, det är att vi har så svårt att lämna den kvinnliga sfären därhän, att sticka hål på den bubbla vi förväntas befinna oss i. Nu kommer några av er protestera och påpeka att det finns många kvinnor som vågar ta till orda, som är provokativa och utmanar normerna - vilket ni har alldeles rätt i. Men det är inte det jag åsyftar. Vad jag syftar till att göra är att göra det till en självklarhet att ta till orda, att följa sitt eget huvud, utan att behöva göra det till något provokativt. För när ni tänker efter - varför är det provokativt att vara kvinna och ta till orda? Varför är en kvinna som hörs och syns något utmanande? Borde det inte vara en självklarhet?

Varför ska det behövas provokativa feminister, och varför är de kvinnor som finns i ledningar och styrelser runt om i landet en kvinnlig variant av mannen? Varför måste också hon bära kostym för att tas på allvar? Och då pratar jag inte om att tas på allvar av männen, för det är lika på båda sidor av lägren. Både män och kvinnor anser en kvinna i kostym/dräkt vara mer seriös än en kvinna i shorts och linne, medan männen inte förlorar varken ethos eller pondus när de intervjuas på sommarstället i shorts och t-shirt.

Det finns en rad sådana omedvetna fördomar som vi bär med oss, som vi har gentemot andra och som vi agerar efter själva. Inte minst när det gäller hur vi kommunicerar med vår omvärld. För i mångt och mycket agerar kvinnorna fortfarande efter den modell som dragits upp av Christine de Pizan och Madelene de Scudéry för flera hundra år sedan. Vi inleder oerhört ofta vår dialog mot omvärlden med en ursäkt för att vi tar till orda när vi har något viktigt att säga, när vi vill påpeka eller kritisera något. Och de flesta kvinnor vet inte ens om att de gör det. Inledningen "Ursäkta mig, men..." eller "Du får förlåta mig, men jag håller inte med om..." är långt vanligare än vad man kan tro. Likaså säger kvinnor väldigt ofta "jag tror inte...", "jag vet inte, men..." osv. Hur ofta hör ni män tala på det viset?

Det kan verka oskyldigt att säga så, men det är faktiskt inte det. Inleder du din åsikt med "ursäkta mig, men..." så förlorar du oerhört mycket kraft i ditt anförande, hur viktigt ditt budskap än är och hur kraftfullt du än framför det. Därför att den inledningen, vars syfte är att meddela respekt för motpartens åsikt säger mer än "jag respekterar din åsikt, men håller inte med". Vad den i själva verket säger är att du ödmjukast ber att få framföra din åsikt, men att du också lämnar över makten i samtalet till motparten. Det är typisk kvinnlig retorik. Vi är så indoktrinerade att visa respekt för andra, att vi till och med oombedd demonstrerar det för vår omvärld gång efter gång. Vi strävar efter att förstå vår motparts argument och ståndpunkt i första hand, innan vi med en ursäkt framför vår egen. Män tar för givet att de är respekterade, kvinnor påtalar att de respekterar. Varför?

Låt oss göra en liten övning. Låt oss säga att en förälder kommer till dagis för att hämta sitt barn, och personalen säger att barnet vägrat äta, sova och delta i alla aktiviteter den dagen. Now, nu ska ni få två olika responser på från föräldern, och så kan ni försöka gissa vilket kön som säger vad:

Förälder 1: "Men vad har hänt? Han var ju pigg och glad i morse när jag gick? Förvisso sov han lite dåligt i natt, men..."

Förälder 2: "Varför det?"

Förälder 1 är kvinnan. Den som oroar sig för vad som hänt, och som i samma andetag själv börjar lämna förklaringar innan personalen ens hinner svara. Förälder 2 är mannen. Den som direkt ifrågasätter utan att försöka hitta förklaringar eller ursäkter. Och ingendera är fel, absolut inte. Det är bara ett sätt att demonstrera hur män och kvinnor kommunicerar i grova drag.

Låt oss nu förflytta det hela till arbetsplatsen istället. Du kommer en halvtimme för sent till jobbet, och din chef stannar till och kommenterar det. Vem svarar vad, tror du?

Person 1: "Jag är ledsen, men bilen fick punktering och jag stod fast mitt på motorvägen med ungarna i bilen och var tvungen att ringa efter hjälp..."

Person 2: "Ja, jag fick punktering på motorvägen mitt i rusningstrafiken."

Återigen - kvinnan inleder med att be om ursäkt och fortsätter med att detaljförklara hur jobbig och stressfylld situationen varit, medan mannen lämnar en forklaring utan detaljer. Varför är det så, tror ni? Jo, det beror på att det har blivit en reflex för oss kvinnor att redogöra för så många moment som möjligt som har påverkat situationen, eftersom vi är indoktrinerade med att vi måste detaljredogöra och ursäkta våra förehavanden om de ska accepteras. Inte bara det - det är vi själva som indoktrinerar både oss själva, och alla kvinnor i vår omgivning. Därför att vi i vår strävan efter att förstå motparten också begär dessa förklaringar och ursäkter. Men är de verkligen alltid nödvändiga?

Om din 11-åring sparkar fotboll inomhus och krossar favoritvasen från faster Agatha - varför frågar du honom varför han gjorde det? Vad tror du han kommer svara? "Jag hade för avsikt att krossa något"? Inte troligt, eller hur? Nej, han har gjort det därför att idén föll honom in, han hade tillfälle till det, och därför att han är 11 år och ännu inte lärt sig förstå riktigt att hans handlingar kan få konsekvenser han helst vill undvika. Ändå kommer de flesta kvinnor att fråga honom varför, och sedan också förklara för honom varför han inte får göra så. Till trots för att han redan upptäckt det alldeles på egen hand. Mannen däremot, tenderar att i kraftfulla ordalag retoriskt ifrågasätta vad fan ungen håller på med, och att det där vill han inte se flera gånger. Punkt.

Vad jag menar är inte att kvinnor ska börja tala som män. Vad jag menar är att kvinnor ska lära sig omformulera sig på ett sådant sätt att de inte längre ber om ursäkt för att de tar till orda. Det är én sak att förklara att man fick punktering på motorvägen och stod fast där med ungarna i bilen, det är en helt annan att be om ursäkt för att ens bil fått punktering. Saker vi inte kan påverka ska vi inte heller be om ursäkt för. Vi ska inte be om ursäkt för att vi tar till orda. Och vi ska inte heller servera färdiga ursäkter till vår motpart när det är de som har något att förklara eller berätta för oss. Så långt har vi mycket att lära av den manliga retoriken. Men som sagt, det är inte frågan om att vi ska lägga ifrån oss det kvinnliga sättet att kommunicera. Det är frågan om att det helt enkelt inte finns en kvinnlig retorik som är anpassad för dagens samhälle än. Och den retoriken vill jag vara med och utveckla.

Jag lämnar er med de orden, för det är hög tid att jag tar itu med planeringen inför min resa på tisdag. Ha en riktigt skön söndag, hörni!   

Funderade lite på vilken lön jag kan tänkas komma upp i sen, när jag kommer ut i arbetslivet, så jag räknade lite och kollade runt lite. Och vet ni...jag borde hamna nånstans mellan 35 000 och 55 000/mån. Exklusive bonusar och förmåner. Och ännu högre efter att jag tagit min master. Känns som ett helt okej trade off efter åren som fattig student, hörni ;-)

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Oh...my...god. Jag kollade för skojs skull lite norsk lönestatistik, eftersom jag ju också har en längtan tillbaka till mitt hemland. Och ett av de jobb som kommer vara aktuellt för mig efter att jag tagit min master i retorik är att jobba som informationschef.

Håll i er nu...för...vet ni vad snittlönen för ett sånt jobb är i Norge??

Jo, snittårslönen är 1 141 050. Smaka på den. Enmiljonetthundrafyrtioentusenfemtiokronor. Det är en månadslön på drygt 95 000! Nittiofemtusenkronor! I MÅNADEN!

Gissa om jag kommer söka jobb i Norge sen. Tjänar man 95 000 i månaden, så har man fan råd att flyga till Sverige lite hur som helst för att lösa alla turer kring barnen. Jag kan ha en bostad på båda ställena, till och med, utan att behöva bekymra mig för att vara tvungen att äta nudlar.