Vid den här tiden för 15 år sedan, en solig söndag förmiddag, var min första förlossning i full gång. Epiduralen var lagd, jag hade inte nämnvärd smärta, men jag kände ändå värkarna. Jag satt i sängen på förlossningen och tittade på min mage som för tillfället var alldeles sned eftersom bebisen där inne sträkte på sig, pressade sig neråt och tycktes ta spjärn mot livmodern där inne. Jag tittade på klockan, pratade lite med barnets pappa och min kompis Elisebeth, som var med för att fota det hela.

Jag var förstagångsföderska, och inställd på att det skulle ta lång tid. Det hade gått fort under morgonen när värkarna väl kom igång. Vattnet gick vid 2-tiden, vid 4 var vi inne på förlossningen. Tog det lugnt hemma innan vi åkte, jag hade inte så starka värkar då. Inne på förlossningen var det också lugnt, även om de var där, värkarna. Inte plågsamma alls. Kroppen arbetade i sitt eget tempo, och jag bara åkte med.

Vid 5 sa personalen att jag kunde få åka hem igen om jag ville, att det nog skulle ta tid. Jag var bara öppen 3 cm ännu. Men jag fick stanna om jag ville. Jag var lugn, lyssnade inåt och kände att, nej...jag borde stanna. Kände på mig att en förändring var i antågande. Det var den också. En halvtimme senare drog värkarna igång för fullt. Rummet var inte riktigt klart ännu, men jag fick komma in i duschen. Värkarna sköljde över mig, snabbare och snabbare, med en obönhörlig kraft, och jag sjönk ner på knä. Lät det varma vattnet skölja över magen, försökte hinna med att andas, men lyckades inte riktigt. Var ensam just då, och kunde inte ropa på någon. Hann inte hämta andan tillräckligt mycket för att få luft till det. Krafterna som arbetade i kroppen var alldeles för starka.

Sen kom pappan in till mig igen. Var nog egentligen bara borta några minuter, men det kändes längre. Jag lyckades säga "Epidural. Jag måste ha...". Han hämtade barnmorskan som först inte förstod hur kraftiga värkarna var. Hon var inte otrevlig alls, det tog henne bara ett par minuter att se att mina värkar inte hade någon viloperiod emellan. De gick i ett, hela tiden. Jag kunde inte ens resa mig, var tvungen att få hjälp.

De fick mig in i sängen, undersökte mig. Jag var öppen 9 cm. Hade öppnat mig 6 cm på en halvtimme. Då sprang de för att hinna ge mig epidural innan det var för sent. Hann precis. Minns hur de efter att epiduralen var lagd petade mig i ena låret och frågade om det kändes bättre. Jag svarade inte. De frågade igen. "Känns det bättre? Är det någon skillnad?". Jag svarade fortfarande inte. De frågade igen, försökte få ögonkontakt med mig, blev oroliga över att jag inte svarade. Men jag tänkte ju bara. Var det någon skillnad? Till sist svarade jag "Jag minns inte!".

I efterhand kan jag tycka att jag inte borde ha fått epiduralen. Utan den hade han varit född senast vid 7-tiden på morgonen. Å andra sidan var nog deras bedömning korrekt också, för det gick ohyggligt fort, var så otroligt intensivt. Och jag var så inställd på att det skulle ta tid. Lång tid. Trodde inte mitt barn skulle födas förrän tidigast samma kväll. Jag var ju förstagångsföderska, och just det där om hur lång tid det tar blir man itutad konstant. Så jag hade ställt in mig på att de, som hade erfarenheten, faktiskt hade rätt, även om min kropp påtalade att den hade för avsikt att låta det hela hända NU och inte om flera timmar. Så jag bad om epidural.

Det blev lugnt. Jag satt mest i sängen. De ville att jag skulle upp och gå, och jag lät mig till sist övertalas att försöka stå på golvet i någon sorts gåstol, fastän jag instinktivt kände att det inte var nödvändigt. Det gick bara i några minuter, sedan fick de hjälpa mig tillbaka till sängen. Så jag satt där. Tittade på remsorna som tickade fram ur maskinen bredvid sängen. Som mätte hur bebisen mådde, mätte mina värkar. Allt var lugnt. Jag var inställd på en lång dag. Det blev inte riktigt så.

Vid 10-tiden blev jag undersökt igen, och de tyckte jag kunde försöka stå på knä, hänga mot övre delen av sängen. Det kändes som en bättre idé, så det gjorde jag. Värkarna hade tilltagit något igen, men jag hade absolut inte ont. Kände att jag lätt skulle klara både 24 och 36 timmar med de värkar jag hade då.

10:30 blev jag undersökt igen, och de sa att nu kunde jag börja trycka på lite. Det kunde kännas som om jag var bajsnödig, sa de, och då skulle jag bara trycka på. Så jag gjorde väl det. Lite halvhjärtat bara. Räknade fortfarande med att det var lång tid kvar. Lät kroppen göra mesta arbetet, jag åkte fortfarande bara med.

Kl 11 kom de tillbaka in. Sa till mig att när nästa värk kom kunde jag trycka på ordentligt. Jag tittade oförstående på henne. Hon log och sa "Bebisen kommer när som helst nu!". Jag bara tittade på henne innan jag svarade "Va?? NU?!". Jag var så inställd på att det skulle ta lång tid. De tjatade ju om det i 9 månader. "Men jag vill ju föda på pall!" sa jag, och både barnmorskan och sköterskestudenten hon hade med sig fick återigen rusa ut ur rummet, för nu var det bråttom.

De kom tillbaka med pallen, och en sopsäck som de trädde i den för att samla upp fostervatten. Med viss möda fick de mig ur sängen och de få stegen över golvet. Det var verkligen som att försöka gå med en vattenmelon uppkörd i hyskan. Bebisen var ju redan på väg ut.

De fick placerat mig på pallen, och pappan fick sitta bakom mig. Sen tog det bara tre krystningar - och då fick jag bryta den första och vänta in nästa för att jag inte skulle spricka mer än nödvändigt - sen kom han. Min äldsta son. Jag var den allra första som såg att det var en pojke, inte ens barnmorskan hann se det. Min son var född. 53 cm lång, 4240 g tung. Jag var mamma på riktigt för första gången.

15 år har passerat sedan den gången, och den lilla bebisen har blivit en ung man som är dryga huvudet högre än sin mor. Som från idag får köra moppe och som nu får ha sex "lagligt". Än så länge är han ganska lugn och sitter hellre vid datorn än är ute med flickorna, men jag tänkte ändå köpa kondomer åt honom endera dagen nu. Det där tillfället som dyker upp, det som blir ens sexuella debut kan dyka upp precis när som helst, och pojken kan bli man även i det avseendet likväl idag som om tre år.

När som helst kommer han drabbas av den första, stora kärleken. Den första riktiga kyssen, det första riktiga hånglet och sin sexuella debut. Han kommer stifta bekantskap med alkoholens verkning, både medan man dricker och dagen därpå. Det ligger en hel värld för hans fötter att upptäcka, nu som ung man. Han är inte längre ett barn, och det känns tydligare idag än någon annan dag. 15 år. Min lilla pojke är nästan vuxen.

Grattis på födelsedagen, min älskling, och välkommen in i vuxenvärlden.