Idag har det varit en vilodag. En egodag. Och en komma-igång-igen-dag.

Ägnade hela förmiddagen åt att ligga i sängen och halvsova. Har varit grymt sliten efter de senaste veckornas flyttdebackel, och det värker i höger axel samt benhinnorna i underarmarna. Nog har jag fått min beskärda del av styrketräning allt, när jag kånkat tunga lådor upp och ner för alla dessa trappor. Och benen har förstås också fått sitt just i och med alla dessa trappor. Tillräckligt mycket för att kroppen nu ska kräva vila ett tag, åtminstone från styrketräning.

Däremot börjar jag behöva återgå till min konditionsträning, som jag ju inte alls hunnit med den senaste månaden. Det börjar liksom krypa i kroppen nu. Idag blev det därför en lång promenad, trots regn och rusk. Hade säkert kunna springa lite också, men jag avstod för mina stackars benhinnors skull. Kanske kan ta en liten vända imorgon, om vädret tillåter.

Något som definitivt börjar bli nödvändigt är att investera i vettiga träningskläder. Under sommaren kan jag ju springa i t-shirt och ett par gamla tights eller ett par shorts, men så här års blir det ju värre. Man blir både blöt och kall. Så jag funderar på att göra en investering när jag får pengar nästa vecka, och köpa ordentliga kläder att springa i. Sådana som andas ordentligt, men där man ändå håller värmen. Och ett par ordentliga skor att springa i. De billig-skor jag har nu är närapå helt utslitna, och ger inget bra stöd alls för foten när jag springer. Benhinnorna brukar protestera rätt snabbt numera.

Samtidigt tar det lite emot. Det är ju så dyrt. Fast det är klart...det är ju en investering. Jag har alltid mina träningskläder länge, länge. Upp till 10 år. Ja, inte skorna då, de slits ju ut snabbare än så, men byxor och tröjor och sånt. De håller ju oftast väldigt länge, och de går ju oftast sönder i tvätten, inte av användning. Så det får väl bli en sådan investering nu. Egentligen behöver jag vanliga kläder också, håller på att krympa ur alla mina byxor, men jag kanske kan hitta nåt billigt par på H&M eller så...nåt som håller en månad eller två iaf.

Vinterskor måste jag också köpa. Och mascara och kajal, för de jag har, har sjungit på sista versen sen i somras nån gång. Med andra ord blir det storshopping nästa vecka. Känns lite sådär...är inte jätteförtjust i att shoppa, även om jag kan leva med det när det handlar om träningsprylar.

Vilket påminner mig - jag måste ju köpa skidor också. Men det får allt vänta tills slutet på november. Lär väl knappast vara någon snö att tala om innan dess i vilket fall. Bättre då att fokusera på allmän konditions- och styrketräning under månaden som kommer.

Nåväl, det känns iaf skönt att planera för den kommande träningen igen. Jag har lidit lite av att inte hinna med träningen alls den senaste månaden. Mest mentalt, egentligen, för rent fysiskt har jag ju fått så det räcker ändå. Men nu kan jag ta tag i det på allvar igen. Dessutom ska vi köpa tv nästa vecka, och då kan jag börja köra mina träningsvideos igen :-) Ska bli SÅ skönt! Och då kanske vikten börjar krypa neråt lite igen...den har stått rätt still på sistone, även om jag har krympt i omfång. Jag förmodar att jag balanserat ökningen i muskelstyrka med nergång i fettvikt, vilket ju är helt okej. Förhoppningsvis innebär även den ökade muskelstyrkan att jag kommer gå ner lite snabbare igen när jag drar igång konditionsträningen på allvar. Håll tummarna! :-) Vore kul att bli av med några kilon till nu. Har 16 kg kvar till målvikten. Och för den som tycker det låter mycket, så kan jag ju berätta att jag redan gått ner 30 kg ;-)

Pausar lite från bloggandet för att snegla på Tjejklassikern-sidan...nog vill jag åka Tjejvasan i slutet på februari, allt! Sen kommer Tjejvättern i mitten på juni, Vansbrosimmet i juli, och till sist Lidingöloppet i augusti/september nån gång. Genomför jag alla fyra inom ett år, så har jag gjort en tjejklassiker. Det vore så kul! Men samtidigt vill jag prioritera Tjejvasan. Den känns roligast, och den ligger ju närmast i tid. Om det är läge för de andra loppen får jag väl ta ställning till efter skidåkningen.

Nej, nu får det allt vara slutbubblat om träning här. Jag ämnar ställa mig framför spegeln med saxen i högsta hugg, och hyvla av lite på frisyren. Det behövs verkligen. Sen en lång, varm dusch och lite allmänt spa, kanske? Det vore välbehövligt nu. Har ju inte direkt prioriterat sådant på sistone, så jag känner mig ungefär lika tjusig som en halvdränkt, överkörd grävling ;P

Jo, förresten - fingervantarna är klara!:

Oblockade fingervantar.

Inga genvägar. Det får väl anses vara ledorden för min viktminskning och träning. Jag tränar i stort sett varje dag - i värsta fall bara en snabb promenad om jag inte har tid eller ork till annat - och jag är noga med vad jag äter. Styrketräning och konditionsträning, mycket grönsaker, frukt och proteiner. Skräpmat äter jag praktiskt taget aldrig längre. Någon gång ibland kan det bli en hemmagjord laxburgare, men utöver det är det ytterst sällan jag äter skräpmat. Senast jag åt på ett hamburgerställe var för drygt ett år sedan t.ex

Över julen blev det dock mycket skräp i form av bakverk, först och främst. Det syntes på vågen, kan jag säga. Jag plussade 9 kg på 6 veckor då. Min kropp var inte längre van att processa de enorma mängderna socker, och jag samlade på mig som om jag hade genomgått en svältperiod. Vilket jag väl i och för sig hade gjort - matlusten var inte precis på topp under hösten, vilket i sin tur sannolikt berodde på de sanslöst dåliga järnvärderna jag har haft under en längre tid.

De första månaderna, från mitten på januari tills för en månad sedan ungefär, så stod vikten relativt stilla. Jag fick ägna mig åt att försöka få igång ämnesomsättningen igen, vilken hos mig är ganska känslig efter mina ätstörningar under tonåren, som jag periodvis tenderat att delvis återfalla till. Med god hjälp av ovan nämnda järnbrist, som jag ju i perioder lider rätt mycket av eftersom min mens är något i hästväg.

Den senaste månaden har jag tappat 7 kg och har alltså bara två kvar innan jag är tillbaka där jag var för ett halvår sedan. Now, 7 kg på én månad får ju anses vara rätt snabbt marscherat, men tar man i beaktning att hela processen för att få det till började för 4 månader sedan, så är det ju inte speciellt mycket.

För all del har jag tränat en hel del styrka den senaste månaden, och en del av den vikt jag bär på just nu består alltså av fett som är utbytt mot muskler, vilket innebär att jag minskat min fettvikt något mer än 7 kg, men ändå. Min poäng här är att det tar tid.

Jag surfade runt lite här på siten för att försöka hitta likasinnade, men resultatet var dåligt, tyvärr. De som äter och tränar som jag är oftast redan vältränade på alla sätt och vis, medan de som i likhet med mig släpar på rätt många extra kilon utan undantag tycks köra enligt bantningsmetoden. De flesta av dem med pulver av olika slag, vilket ger snabba resultat och glada hurrarop. Det som dock är intressant är att läsa de som bloggat länge om sina viktproblem. Där går det i cirkel. År efter år tar de nya beslut om att gå ner i vikt, år efter år tar de till sina pulver och sina promenader, år efter år är lyckan fullkomlig när de första 5-10 kilona försvunnit, men sen blir det oftast tyst ett tag. Sen återkommer de, konstaterar att de där kilona återvänt eftersom det inte höll i längden att leva på pulver och de nu har unnat sig att äta.

Det hela får mig att vilja säga som Dr. Phil: "Now...how is  that working for you?".

Vad är det som får människor att år efter år upprepa samma sak, och varje gång hoppas på ett annat resultat än det de fick förra gången?

Svaret är givetvis enkelt: Det ska gå snabbt. Jag har skrivit om det många gånger förut, och jag börjar känna mig som en repig LP-skiva. Vi har bråttom, det ska hända nyss, vi vill vakna imorgon och vara vackra, smala och lyckade.

Det skrämmer mig. Nog för att jag brukar förespråka att man ska leva i nuet, men det innebär inte att man inte ska planera långsiktigt. Och är man kraftigt överviktig, så MÅSTE du planera långsiktigt. Genvägar lönar sig inte då. Du måste göra beständiga förändringar både i ditt sätt att tänka och ditt sätt att leva. Och nej, att använda pulverdieter som en boost är faktiskt inte en bra idé. Jag tycker inte det. För vad händer med din kropp när du går från att äta som de flesta västerlänningar gör, till att leva på pulver i 14 dagar, med föresatsen att därefter vända upp och ner på ditt liv och leva hälsosamt? Tänk på det - hur rimligt är det att du ska klara av det i längden? Egentligen?

Jämför det med att göra små förändringar i vardagen. Att ta för vana att alltid ta en långpromenad på söndagarna, eller att du slutar äta bullar mitt i veckan. Vilket är lättast att genomföra? Men då får vi inte de där snabba resultaten som vi vill ha, förstås. Det är viktigare att tappa 10-20 kg innan sommaren iår än att ha gjort det till sommaren nästa år, av någon anledning. Vi ljuger för oss själva och tror att just iår ska vi lyckas, även om vi aldrig lyckats med det tidigare. Visst är det märkligt?

Jag kommer vara en tjockis även den här sommaren (jag vet att det inte ser så ut när man tittar på mitt porträtt här uppe i kanten, men tro mig...det är inte i ansiktet jag behöver gå ner i vikt). Nästa sommar däremot, kommer jag sannolikt vara nere på min målvikt sedan en tid tillbaka. Jag har 20 kg fettvikt totalt som ska bort, och det ska få ta ett år till, om det behövs. Inga genvägar. Därför att när jag kommit i form igen, när jag känner igen min egen spegelbild igen, så vill jag att det ska vara en permanent förändring.

Så småningom ska jag göra en liten film åt er för att illustrera hur jag sett ut under hela den här tiden. Under de senaste 4 åren framförallt, sedan min yngsta föddes. Den grymma sanningen om hur det kan gå när man har en kropp vars ämnesomsättning lätt rubbas ur jämvikt (vilket den också ofelbarligen gör när du lever på pulver!), när man är gravid och föder 4 barn på 2 år och 3 månader, och dessutom lever i en relation som inte är bra. Det gick käpprätt åt helvete, rent viktmässigt, det kan jag ju säga. Och jag har fått jobba för de kilon jag blivit av med hittills, tro inget annat. Själv har jag inte tyckt det varit jobbigt, eftersom jag varit van att träna mycket och röra mig mycket, och eftersom jag ändå föredrar den typ av mat jag äter idag före kakor, godis, läsk osv. Men jag har lik förbannat fått arbeta för det. De där 35 kilona jag har blivit av med så här långt har inte försvunnit av sig själva, inte.

Jag har fortfarande en bra bit kvar alltså, även om jag gått ner väldigt mycket de senaste åren. 20 kilon försvinner inte över en natt. Men när jag är klar...då har jag totalt gått ner ca 55 kg. En hel människa, i princip. Kan ni tänka er att släpa runt på allt det där?!? Vilka påfrestningar min kropp har genomgått??

Det känns bra att vara över halvvägs mot målet. Känns bra att ha övergått från ren viktminskning till att också göra kroppen starkare och att börja forma den. Det kunde jag inte göra så mycket innan. Jag är så överrörlig i kroppen, så lederna höll inte riktigt för styrketräning i någon större omfattning då, inte med så mycket extra att släpa på. Så jag gick. La om kosten, och gick. Gick, gick och gick. Och de där 35 kilona...de kommer aldrig komma tillbaka. Inte så länge jag gör rätt.

Nu, mina vänner, ska jag stoppa min lekamen i ett bad och putsa mina fjädrar en smula. I eftermiddag är det utlovat sol och värme (det har vi iofs nu med, men lite moln är det allt), och jag hoppas kunna spendera eftermiddagen utomhus.

Ute är det regn och rusk, inne är det varmt, mysigt och ombonat. Doftljus och fint väder ute att vara inne i .

Nu blir'e Disneydags fastän småbarnen är hos sin pappa, och grötkokning. Sen ska ska nog sonen och jag titta på Femte elementet, tror jag.

Dock måste jag ju bara dela med mig av ett julklappstips, ifall man har gott om pengar:

 
Pall från Bonde of Sweden.

De här jättefina pallarna kan man beställa med namn utifrån eget önskemål, samt i olika färger och med olika motiv på sidorna. Skulle jättegärna beställa åt mina barn, men med tanke på att alla barnen har långa namn, så kommer det gå loss på ca 1200/pall...och med tre ungar, så blir det ju lite blodigt.

Hur som helst, om någon annan skulle känna sig hågad, så finns pallarna att beställa på Bonde of Sweden.

Så här snygg blir man när man smyger upp på morgonen innan Mama vaknat, och målar sin silversparbössa och fjärrkontrollen till tv'n blå...

Emma kom och hälsade på, och sov över :-)

Sonens rum. Här ser vi stationära datorn, bokhyllan med dvd och stereo (Wii'et saknas dock, det hälsar på hos hans far just nu).

Taskig bild med för mycket motljus, but you get the idea. Sängen, nattduksbord, tv. Ett rum för en 14-årig teknik- och programmeringsintresserad grabb :-)

Idag ska vi gå till tandläkaren. 3-årskontroll för minstingen. Ändå knyter det sig i magen, och jag vill inte gå dit. Jag avskyr tandläkaren, att gå dit är det värsta som finns i min värld. Och nu ska vi dit och jag måste vara en lugn och sansad mamma, så att jag inte skrämmer upp sonen. Usch.

Jag har även hemlängtan idag. Längtar norrut, till mina hemtrakter i Nord-Norge. Sneglar lite på universitetet i Tromsø och funderar på om jag skulle ta ett halvår som utbytesstudent där uppe nästa höst. Nordens Paris. Träffa syskon, kusiner och vänner jag inte sett på åratal. Iskalla vinternätter och norrsken. Mack-öl. Pizza på Jonas, kanske? Finns det stället kvar fortfarande?

Northern Norway from Deadline Tv & Video on Vimeo.

Ibland känns det som om jag är en miljon år gammal. Idag är en sån dag.

Nej, jag känner mig inte gammal, det är inte det. Jag har bara levt så mycket på mina år. Haft ett innehållsrikt liv, som det så vackert heter. Men det är inte allt som varit bra. Egentligen är det rätt mycket som inte varit bra.

Ibland är det som om allting kommer ikapp mig. Minnesbilder fladdrar förbi konstant, och kroppen känns som bly. Som om jag inte ska orka röra mig en millimeter. Inte ska orka resa mig och möta världen med ett leende även idag.

Jag är inte nere heller egentligen. Bara fysiskt sliten liksom. Det känns som om hela mitt liv varit ett sjuhelsikes träningspass, där jag aldrig riktigt tagit mig tid för återhämtning. Och lite så är det väl också.

Det är en kämpig period nu också. 50 kr i plånboken som ska räcka tills barnbidraget kommer. Det är allt jag äger och har. Och då skulle jag behöva storhandla, för det är banne mig tomt i alla skåp också. Ibland är det tufft, helt enkelt. Men jag ska ju göra mig av med en del grejer, så jag hoppas kunna fixa det den här veckan. Sälja åtminstone den ena bilbarnstolen och lite såna saker. Det ordnar sig. It always does. Det måste det.

Ibland kan jag bli så outsägligt trött på att alltid kämpa. Men å andra sidan - det är ju vad jag har gjort hela mitt liv, det är det enda jag känner till. Vad skulle jag göra om jag inte behövde kämpa? Jag har ingen aning om hur man lever då.

Jag har åstadkommit mycket också. Kommit långt. Sett och gjort fantastiska saker. Hade jag varit kvar på Senja, hade inte mitt liv sett ut som det gjort. Då skulle jag ha stagnerat för länge sedan. Gett upp. Nöjt mig. Men jag kunde inte. Jag behövde komma ut i världen. Göra saker. Vilket jag också gjorde. Klippte alla band och drog bara. Har aldrig varit rädd att ta en chans. Aldrig varit rädd att stå på egna ben, även om det innebar att jag blev ensam i världen.

Idag, och de kommande par veckorna, kommer jag få gå till och från skolan varje dag. 3-4 km med packning. Dator, böcker, matlådor och gud vet allt. Väger bly gör det, och det är rena träningspasset. Det gör mig egentligen inte så mycket. Jag tycker ju om att röra på mig. Huvudsaken är att det inte regnar. 

Anyway, just idag är jag rätt glad åt att jag måste gå. Förhoppningsvis kommer jag känna mig piggare när jag kommer in efter att ha fått röra på mig. Med lite flyt kanske jag bara känner mig 500 000 år gammal ikväll ;P

Ha en bra dag, people :-)