Vi sågs igår igen. När jag är ifrån honom står jag emot, är fast besluten att ta det lugnt. När vi ses är det med dubbla känslor. Å ena sidan känslan av att ha mött min själs andra halva. Å andra sidan känslan av att vi är två naturkrafter som drabbar samman med full kraft, men förenas istället för att krocka. Som om vi sugs upp i varandra, blir dubbelt starka.

Jag är inte kär. Jag är trollbunden. Liksom han är det. Vi är varandras feber i blodet, varandras rasande präriebrand, varandras tusentals skenande vilda hästar. Ändå är det så lugnt. En känsla av att komma hem. Den ena född under en brinnande sol i Syrien, den andra under norrskenet på en gnistrande kall vinterhimmel i Norge. Två främmande fåglar i ett land ingen av oss föddes i.

Och jag har aldrig varit starkare.

Vi sågs ikväll. För första gången. Och ändå inte.

Det är som om våra själar redan känner varandra och bara har glömt berätta det för oss...

Jag skulle vilja beskriva hur det känns, men trots mitt ofantliga vokabulär, så finns inte de orden. Ingen har uppfunnit dem.

Jag trodde mitt hjärta var ointagligt och skyddat av de murar jag byggt upp.

Tills han ringde och sa "Hej, det är Gabriel".

För när jag byggde de där murarna...

Så tänkte jag inte på att jag hade lämnat mitt hjärta

Fullkomligt oskyddat

mot

Den vackraste röst jag någonsin hört...