...skulle säga ja om någon (företrädelsevis Älskling då  ) friade till mig på det här sättet:

Osämjan äntligen överstökad och begraven, och älskling någorlunda återställd. Han blir så knäckt när vi är osams.

Jag har hur mycket som helst att skriva, men det får bli en snabb random Wednesday-uppdatering bara:

- Jag fick äntligen mina examenspapper igår! Yeay!  

- Jag ligger efter som fan med studierna. Men det löser sig.

- Älskar den där eländiga karlsloken till vansinne. Eller om det är han som driver mig till vansinne? Jag är inte helt säker på det.

- Känns dock som jag kommer fortleva alla dagar med honom, om jag får (jag får för honom, men vi får väl se vad livet, universum och allting säger).

Äh, jag är för trött för att skriva mer idag. Ni får några pics istället:

Maj månads sockpaket.

Älskling gör Moussaka åt mig  

Gigantosyrenen inne på gården. Beakta att jag alltså bor på tredje våningen...och jag kan lova er att det luktar syrener i mitt sovrum vid den här tiden på året!  

Kvällsmys idag. Bröd, brieost, paprika, halkidiki-oliver, pepparsalami och kärnfria druvor. Mums!

Ja, roligare än så blev det inte just nu, är jag rädd. Men nån dag framöver ska jag ta mig i kragen och skriva nåt vettigt. Tror jag              

Passion är en trevlig sak, men har sina avigsidor.

Som nu.

Satan i gatan vad osams vi är just nu.

Man är aldrig så norsk som på ens lands nationaldag.

Och aldrig har jag ångrat så mycket att jag gav bort mitt norska medborgarskap...

Men i hjärtat kommer jag alltid vara norska. Alltid.

Gratulerer med dagen, Norge!   

Mannen är förkyld. Inte mansförkyld och därmed döende - åtminstone inte på det sätt svenska män brukar vara döende i mansförkylningar. Däremot har han ont. Förkylningen har satt sig i kroppen sådär som förkylningar ibland gör, han har svårt att andas och han känner sig riktigt risig. På ett icke-gnälligt sätt, om ni förstår hur jag menar. Dessutom hände det en grej med en familjemedlem i helgen också, som även det påverkar honom, och han har varit lite nere.

Hur som helst. Igår sågs vi inte. Och när vi inte ses, så saknar vi varandra hejdlöst. Så vi saknade varandra hejdlöst både igår och idag. Och han har jobbat 12 timmar på sin affär idag och haft massor att göra, och jag har jobbat 14 timmar med mina studier. Så när klockan var 23 ikväll och vi både hade avslutat våran arbetsdag, så var vi naturligt nog rätt möra, båda två.

Jag var inställd på att vi definitivt inte skulle ses idag, eftersom jag blev klar så sent och jag visste att han mådde kasst. Så det skickades en bunt "jag saknar dig"-meddelanden och sånt. Varpå han säger att han MÅSTE få en kram av mig ikväll. Han står inte ut annars. Varpå jag svarar att hade jag haft en bil, så skulle jag genast ha kommit och kramat honom. Sen pratade vi lite till via sms, där han fortsätter på samma sätt och jag till sist frågar om han menade att han ville komma hit, ikväll, nu...?? Tänkte att han var ju eländig och trött och allting...och ja. Svaret jag fick var "Är i Uppsala nu. Hos dig om 5 minuter."   

Han saknade mig så mycket att han åkte 5 mil t/r bara för att få krama mig i 10 minuter, trots att han var så trött att han knappt kunde hålla ögonen öppna, hade så ont att han knappt kunde sitta upprätt och dessutom knappt kunde andas.

Det är kärlek, det...  

När han var här så sa han till mig "Jag önskar du visste hur mycket jag älskar dig". "Hur mycket?" frågade jag. Då tittade han på mig och sa "Till sista siffran i matematiken". Det tyckte jag var ett väldigt, väldigt gulligt svar faktiskt...  

...som jag älskar den mannen. Det är helt vansinnigt. Men så rätt. Det råder ingen tvekan om att jag till sist träffat mitt livs stora kärlek. Och gode gud, om du finns...låt mig få behålla honom. I all evighet. Eller åtminstone tills jag dör.

Tack på förhand.

Gabriel