Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden. Jag tycks ha tappat min spunk alldeles. Jag får ingenting gjort längre. Saknar all inspiration för precis allt, förutom handarbete. Det sistnämnda är alltid min livlina såna här gånger. När inspiration och lust bara helt sonika överger mig. Då kryper jag ihop i ett hörn med stickningen. Och det har jag ju gjort nu med.

Det konstiga den här gången är att det hållit i sig så länge. När jag får såna här svackor, så är de aldrig långvariga. Men den här gången har det pågått hur länge som helst. Typ sen i höst någon gång, egentligen. Det har gått som i sirap, och någon gång i februari bara dog allting. Kanske som en reaktion på relationen jag avslutade? Vem vet. Just nu vet jag bara att jag är fast i den här svackan, och att jag inte tar mig någonvart. Har inte pluggat i egentlig mening på flera veckor, om jag ska vara ärlig.

Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur det här. Kanske behöver jag något nytt i tillvaron? En ny aktivitet av något slag? Kanske behöver jag mer socialt umgänge? För sedan jag började skriva uppsats i höstas, så har jag tydligt känt av att den sociala biten minskade kolossalt när jag inte längre var schemalagd åtminstone en gång i veckan.

Ja...när jag tänker efter, så kan nog just det sociala, eller bristen på det, vara en stor bov i sammanhanget...Nog för att jag trivs med att vara ensam, det gör jag, men jag behöver ju även få träffa andra människor.

Hm...tror jag spinner vidare på den tanken, så får vi se vad jag kommer fram till. Kanske har jag svaret precis här. Det kanske är där min spunk hamnat. Vi får se. Jag återkommer.

En bekant råkade ut för en allvarlig olycka i förrgår: Hardt skadet på tivoli.

Han hade tur i oturen, och klarade sig ifrån det hela med livet i behåll. Men han är allvarligt skadad. Inte ett helt revben någonstans. Ansiktet är krossat. Tryckt in helt enkelt. Näsbenet, gommen, tänderna, käkbenet. Allt trycktes in. Samtidigt hade han tur bortom allt förnuft. Själva skallbenet höll. Hjärnan är oskadd, de intryckta benen har knappt ens nuddat vid den.

Han opereras idag, så jag håller tummarna här på min kant. Hoppas att han är på benen snart. Och tänker att livet är kort. Även de som har livslång vana och rutin av sitt arbete råkar ibland ut för olyckor. Man vet aldrig. Carpe Diem.