Kolsyrepatronen tog slut idag. Jämmer och elände. Bara att bege sig iväg till Elgiganten för att byta ut den. För utan kolsyrat vatten kan man ju inte vara. Inte jag iaf. Och rent hypotetiskt skulle det kunna vara så att det råkade slinka med en film eller tre också när jag nu ändå var där *host*. Jag menar, jag har ju faktiskt önskat mig The Expendables ett tag, och hos Elgiganten kostade den bara 99 kronor. Och när nu The Polar Express, som jag bara har som kopia, fanns för endast 49 kronor, så var det ju inte så mycket att fundera på. Inte heller var det så mycket att fundera på när jag hittade en dubbel-dvd med två katastroffilmer för 49 kronor. Jag älskar katastroffilmer. Dessutom blev det nya doftkulor till dammsugaren och ett stort paket choklad (har man pms, så har man).

Mitt stora problem framöver kommer bli hur jag ska hitta tid till att se alla nya filmer och serier jag införskaffat   

Jag fick dessutom lite tid över idag, så jag slank in på Ikea en sväng, och köpte på mig några fler färggranna ramar. Det kommer bli en mindre make over/pimpning av min lägenhet när jag kommer hem   (det är väl ingen som missat att jag längtar hem, va? Hehe). Som tur är kommer dagarna den här veckan att gå snabbt. Imorgon ska barnen hämtas tidigt, eftersom både dagis och fritids stänger 13:30. Onsdag har jag handledning inför masteruppsatsen. Torsdag ska jag hjälpa till när dagiset ska på teater i Hallonbergen. Och vips är det fredag!

På önskelistan:

Kudde från Indiska.

Duk från Indiska.  

Ja. Det skulle kunna vara som så att det råkade slinka iväg en liten beställning till Jotex.

Jag säger inte att det ÄR så. Men det skulle kunna vara. Det skulle rent av kunna vara rätt troligt att så skedde. Fast i så fall är jag oskyldig. Förstås.

Det skulle kunna vara så att det blev nya gardiner till påsk.

Sen skulle dessa tänkbart ha trillat ner i beställningskorgen...

Dessa var så söta, så de trillade nog nästan alldeles säkert ner däri...

Och den här. Som nödvändigtvis behövde åka med för att beställningsvärdet skulle överstiga 200 kronor.

Ja. Så kan det vara.     

Det är den näst sista söndagen som jag lever i kappsäck. Troligen iaf. Sannolikt åker jag hem nästa söndag, men med lite tur blir det tidigare. Herregud, så skönt det ska bli!  

Denna soliga söndag borde spenderas med näsan i böckerna, men jag gör inte riktigt det. Istället har jag promenerat lite i solen, filosoferat för mig själv, gjort tacos till lunch, tagit ett långt bad och nu tänkte jag sticka lite. Har hur mycket som helst att göra i studieväg, men det är rätt skönt att bara ta det lugnt också. Jag hinner nog ikapp med det jag ligger efter med sedan första kursen på mastern. Sen är det ju också så att mitt fokus kanske inte är vad det borde. Dels eftersom det är så nära att jag får åka hem nu, och dels för alla dessa underbart rara mail som dimpar ner i min inkorg från P. Han är ju för söt   Funderar så mycket på hur det kunde ha varit om det hade blivit vi två och svär över att han inte tog chansen den där gången. Gulligt! Jag räknar dock med att det kommer lugna sig så småningom, för jag vet att han och hans sambo har en svacka just nu, och då är det ju rätt naturligt att man vänder blicken utåt så att säga. För jag tror inte han kommer lämna henne hur som helst, han är ändå trogen och så, även om han just nu tänker mycket på mig. Och det passar mig egentligen rätt bra just nu. Man blir lite egoboostad samtidigt som det är lite "på håll" liksom, eftersom det är via internet. Tryggt. Jag tar inga risker, liksom.

Nåväl. Nu ska det stickas lite strumpor, och funderas på om jag kan tänkas hinna sy en klänning till bröllopet på de 5 dagar jag kommer ha på mig efter att jag kommit hem igen  

Mars-sockor på stickorna.

Det låg ett mail i min inbox på Facebook när jag vaknade imorse som sa att han saknade mig så, och där han svor över att han inte hade tagit chansen den gången för 12 år sedan. Söta, rara P...jag kan inte annat än le. Och samtidigt lider jag med honom, som är så fast i det liv han har byggt upp under de åren.

Jag kan också tycka det är lite trist att det inte blev något den gången. Vi delar en oerhört stor attraktion gentemot varandra som aldrig tycks dö, vare sig den får näring eller ej. Den bara finns där. Obeveklig.

Idag är jag kluven. Eller kanske mest av allt lite rädd. Rädd att det skulle gå åt pipan om vi nu en vacker dag fick chansen att göra något av det hela. Rädd att det skulle visa sig vara enbart passion, åtrå och inget mer. Rädd att han trots allt skulle vara "bara en i mängden". Att jag liksom ändå skulle snegla på dessa andra vackra, attraktiva män jag har i min närhet och undra...Så kanske är det så att den av oss som är mest fast idag är jag, fast jag är singel. Fast i den där rädslan att det inte skulle fungera i längden och att jag inte skulle våga på allvar om jag fick chansen, utan helt enkelt förstöra det hela med mina reservationer och rädslor. Jag vet inte. Vet bara att han ändå är väldigt viktig för mig. Att vi inte förmår släppa taget om varandra, och förmodligen aldrig kommer kunna göra det riktigt. Och att jag blir väldigt glad när han saknar mig och längtar efter mig...  

Ute vräker snön ner, vilket dock kommer upphöra om ett par timmar. Själv sitter jag inomhus med en bok om Catharina Ahlgren, vilken är föremål för min masteruppsats. Ja, Catharina Ahlgren alltså, inte boken om henne (den läser jag bara för att få en bakgrund till vem hon var). Och av någon anledning finner jag mig vara vansinnigt sugen på kanelbullar. Om det beror på vädret eller Catharina Ahlgren ska jag låta vara osagt *s*.

Just nu längtar jag (utöver min hemlängtan) efter lite barnledighet. Efter 3½ år har man ändå vant sig vid att ha barnlediga perioder, och jag har nu inte haft det på ett antal veckor. Jag älskar mina barn, men att få verkligen sova ut på morgonen, äta när jag vill, kunna springa när jag vill...jag längtar lite efter de där dagarna när det är bara jag, helt enkelt. Men så har ungarna härjat rätt duktigt nu under eftermiddagen också, och jag har ju inte varit helt ensam på ett halvår. Men snart så...  

Dagen efter dagen före. Trodde jag skulle drömma hur mycket konstigheter som helst inatt, efter gårdagen, men istället har jag sovit som en klubbad säl. Riktigt, riktigt tungt.

Så småningom ska jag fira att jag är klar med min fil.kand-examen, men jag tror jag väntar tills jag har fått examenspappren...Och det blir ingen vila nu, utan nu ska jag komma ikapp med det som halkat efter under dessa veckor då jag varit sjuk. Idag ska jag således läsa på lite inför min masteruppsats, och försöka knåpa ihop någon form av PM på det innan tisdag (har handledning då).

Men lite kommer jag allt njuta av det jag har åstadkommit också   Bara en sån sak som att min examinator, som är stenhård och som alla är rädda för, för det första inte hade någon särskild kritik alls att komma med, och...håll i er nu...för det andra ville veta om jag hade för avsikt att fortsätta i det här spåret (1700-tal) och när jag svarade bekräftande på den frågan var mycket nöjd med det svaret, och för det tredje ville skicka min uppsats till en av historikerna på historiska institutionen som ett exempel på den typ av forskning jag hade gjort   Bättre beröm än så kan man inte få av honom   Och min handledare...oj, vad han LOG igår! Jag har aldrig sett honom så glad, tror jag. Men så vet han ju att det är en livslång dröm jag uppfyllt nu, och han vet hur jag fick slita på slutet. Jag verkligen kände hur han unnade mig det här på alla sätt och var så glad, så glad på mina vägner. Och sina egna också, hoppas jag, för uppsatsen är ju hans förtjänst också   Helt underbart!

Nå. Idag blir det rätt så lugnt, som sagt. Jag ska läsa en del och ta ställning till vilken angreppspunkt jag ska ha på min nya uppsats, och så ska jag äntligen påbörja mina mars-sockor, som fått stryka lite på foten (no pun intended) medan jag stickat klart min mohairtröja. Det är ju inte så mycket kvar av mars nu, så jag får väl se till att få tummen ur nu med strumporna.

Förresten har jag mera glada nyheter! Troligen kommer jag komma hem igen nästa helg! Senast söndag borde jag stå i en förfärlig röra i Uppsala, men innanför mina egna väggar igen!   

Nej, nu ska här läsas och stickas lite. Och drickas kaffe. Business as usual, med andra ord   

Idag fullföljde jag en 26 år gammal dröm. Idag gjorde jag opponeringsbiten av min C-uppsats (det gick så äckligt bra att ni anar inte!   ), och jag är därmed klar med allt som ska ingå i min fil.kand-examen   

Jag kan bara inte sluta LE! Jag är banne mig helt slut av att vara så glad