Den största komplimangen av alla måste väl ändå vara:

"Jag vill verkligen ha barn tillsammans med dig."

Det måste det vara, för att få barn är ju ändå det största åtagandet av alla. A lifetime commitment you can't back down from. Ever.

Mens! Tänk att man kan vara så glad åt eländets ankomst. Men det kan man. I synnerhet när man, som jag, lidit av en sådan vansinnigt elak PMS i nästan två veckor innan. Och den här vändan har varit riktigt überdjävlig på den punkten. Det vet ni som har tillgång till mina låsta inlägg. Hujedamig...

Idag mår jag bra. Är en helt annan människa. Av flera skäl. Igår skrev jag ett riktigt elakt inlägg (som jag sedan raderade), vars innehåll jag sedan diskuterade med syster. Det var bra. Dessutom fick hon mig, som alltid, att skratta. Det behövdes. Jag var extremt trött och less på allt igår.

Jag tog även fasta på en annan sak hon sa. Hon och hennes man har varit tillsammans i 12 år nu, och de prioriterar fortfarande varandra på ett sätt som man kanske annars tenderar att göra bara i början av ens relation. De har pojkvän-/flickvänskvällar, där de t.ex går ut och käkar och går bio och bara umgås. Sånt där som man VET är viktigt, men som man efter ett tag kanske glömmer bort lite. Eller som bara inte blir av. Men de gör det, och efter 12 år är de fortfarande kära i varandra.

Jag tänkte på det igår eftermiddag, efter att vi hade pratat. Kände mig trött, less och oinspirerad. Smått eländig också, eftersom min mens skulle komma idag. Att ställa sig vid spisen och laga mat kändes smått oöverstigligt, och jag ville mest bara kräkas på allt. Så jag begärde (av pojkvännen alltså) att vi skulle gå ut och käka. Umgås, ta en öl, och att jag kom mig ut ur den här stökiga lägenheten, som ju är både hem och arbetsplats just nu. Han protesterade inte alls (har han månne varit med om PMS-monster som sitter instängda och skriver C-uppsats tidigare?   ), så vi knatade iväg när han kom hem från jobbet.

Det slutade med att vi hamnade på Pizza Hut, där vi petade i oss både förrätt, pizza och efterrätt (jag är banne mig fortfarande mätt). Cider och öl blev det också. Och sen pratade vi. Om allt möjligt. Om att vi båda försöker vänja oss vid att vara sambos, om svårigheterna med att vara i vår ålder och flytta ihop. Och en massa andra relationsgrejer. Han berättade, utan att jag hade tagit upp det först,  väl att märka, att han hade dåligt samvete över arbetsfördelningen som blivit (en av de saker jag spytt galla över den senaste veckan). Att det inte är så han vill ha det. Osv, osv. Vi pratade en hel del. Välbehövligt, precis som det var välbehövligt för mig att komma ut hemifrån.

Jag mår otroligt mycket bättre idag. Är gladare och lättare till sinnes än jag har varit de senaste två veckorna. Han också, tror jag. Även om han nu inte har haft några hormoner att brottas med. Men jag tror att han nog nånstans kände att han fick bättre kontakt med mig än han har haft på ett par veckor nu. För jag har ju haft en känsla av att han varit lite osäker på vart han har mig den senaste tiden. Blickarna han gett mig. Även om ingenting sagts från någotdera hållet i den frågan. I vilket fall fick vi bättre kontakt med varandra igen igår. Det blev mysigt att kramas igen. Mysigare. Eller hur jag nu ska uttrycka det. Istället för att dra mig undan från närheten så uppsökte jag den själv.

Det hände en annan grej också igår kväll. Hans mamma ringde strax efter att vi kom hem, och de pratade en stund. Bland annat om julen. Sen ville hon prata med mig också(!). Det visade sig att hon ville dubbelkolla med mig vad jag hade för synpunkter på deras jultraditioner, om jag tyckte det var okej med julmiddagen de brukar ha för närmaste släkten på juldagen, hon berättade vilka alla var osv. Och när jag var positivt inställd, så blev hon dels jätteglad, men ville också veta ifall jag hade några särskilda önskemål kring julen, julbordet, traditioner osv. Det var det verkligen lite (mycket!) WOW över. Snacka om att hon verkligen anstränger sig för att jag ska känna mig välkommen och som en del av familjen! Och snacka om att jag känner mig godkänd av hans mamma!   När hon är så noga med att mina tankar och önskemål ska räknas in och så...det har jag faktiskt aldrig varit med om förut. Och en större godkänd-stämpel än så kan man väl knappast få av sin pojkväns mamma...

Nåväl. Idag blir det en ganska soft dag. Pojkvännen ska på AfterWork efter jobbet, och jag har således stället för mig själv till nån gång sent ikväll. Egentid, med andra ord. Och jag ämnar ha en ledig dag idag, med undantag av att jag har handledning kl 14 på Kungliga Biblioteket (ligger bara 10 minuter hemifrån). Med världens trevligaste handledare. Smart, trevlig och så brukar vi dricka kaffe. Känns ju inte direkt jobbigt någonstans, det. Och efter det ska jag åka och hämta barnens konstverk från keramikmålningen. Utöver det ska jag bara vara, titta på film och sticka hela dagen lång   Sweet!

Ha en riktigt underbar fredag/helg, people! Jag återkommer senare med bilder på barnens konstverk (förstås). Är man stolt mamma, så är man   

Gode gud och en get, vad jag behöver en make over! Mama är ett vrak. En spillra av sitt forna jag. Något katten släpat in. Huuuu!

Således. Bara att kavla upp ärmarna och slå igång. It's a tough job, but somebody's gotta do it.

Någon som har en valium storlek hockeypuck att avvara, förresten?

Helgen gick åt till att fixa en hel del hemma. Och lite uppsats också, men mest att fixa hemma på olika sätt. Det har bakats, röjts, städats och putsats fönster. Känns avsevärt mycket bättre nu, kan jag säga.

Stor liten bus väntar på mat (som står inne i ugnen bakom honom).

Muffins. Choklad med bitar av mörk choklad i, och vanliga med hallon och vit choklad.

Stortjeja tappade en tand till under höstlovsveckan, vilket innebar att båda de nya framtänderna fick ny skjuts och hon äntligen börjar kunna äta ordentligt igen. Och så är hon förstås sin mors dotter - här har hon påbörjat en ny stickning, som ska bli en nalle. Även lillebror har börjat sticka, och hans alster är i mörkblått garn och ska bli "Vågor" upplyser han (har dock inget foto på det den här gången).

Hm. Har han månne luktat på sina strumpor eller nåt?   

Strumpstickning pågår! Här med lite juligt motiv, vilket väl torde innebära att det här är en julstrumpa?   

Och här är den första långstrumpan klar. Den andra är påbörjad, och blir förhoppningsvis klar inom kort.

Jag borde tokplugga idag, men känner mig lite oinspirerad. Borde även duscha, men har lite ont om ork. Det värker fortfarande i kroppen, och gårdagens övningar med kånkande av lådor ner i källaren och fönsterputsning gjorde att min trasiga högra axel är allt annat än glad. Mest skulle jag vilja krypa ihop framför en bra film och bara sticka...

En liten promenad senare känns saker och ting lite bättre. Jag har köpt lite garn till en julklapp, hyrt Prince of Persia, varit på lakritsaffären och handlat godis och jag har handlat det som behövs till dagens lunch. Kroppen värker fortfarande infernaliskt, av okänd anledning, men jag är något mera uppåt rent mentalt. Kunde jag nu bara få igång tvätten här och skriva sisådär 10 sidor på uppsatsen, så vore dagen fullkomlig. Nästan. Jag skulle gärna vilja trolla bort en del stök här också.

Nu väntar jag hem sambon, som jobbar halvdag idag. Förhoppningsvis kan vi få tagit ur lite grejer ur förrådet nere, så att en och annan låda kan åka ner dit idag. Det skulle nog få en hel del att kännas bättre, för OJ vad jag mår skit över röran här. Krafttaget jag tog i början på veckan räckte tyvärr inte så långt för mitt mentala mående. Ytterligare ett sådant skulle nog få mig att må hyfsat över helgen åtminstone. Och så kan man ju hoppas på att den här förbenade värken i kroppen kunde ge sig en smula, så att jag inte går runt och är så retlig och irriterad hela tiden. Det vore nice.

Nåväl. Nu ska jag iaf dra igång en laddning tvätt, så får vi väl se vad jag orkar med efter det.