Man är aldrig så norsk som på ens lands nationaldag.

Och aldrig har jag ångrat så mycket att jag gav bort mitt norska medborgarskap...

Men i hjärtat kommer jag alltid vara norska. Alltid.

Gratulerer med dagen, Norge!   

Mannen är förkyld. Inte mansförkyld och därmed döende - åtminstone inte på det sätt svenska män brukar vara döende i mansförkylningar. Däremot har han ont. Förkylningen har satt sig i kroppen sådär som förkylningar ibland gör, han har svårt att andas och han känner sig riktigt risig. På ett icke-gnälligt sätt, om ni förstår hur jag menar. Dessutom hände det en grej med en familjemedlem i helgen också, som även det påverkar honom, och han har varit lite nere.

Hur som helst. Igår sågs vi inte. Och när vi inte ses, så saknar vi varandra hejdlöst. Så vi saknade varandra hejdlöst både igår och idag. Och han har jobbat 12 timmar på sin affär idag och haft massor att göra, och jag har jobbat 14 timmar med mina studier. Så när klockan var 23 ikväll och vi både hade avslutat våran arbetsdag, så var vi naturligt nog rätt möra, båda två.

Jag var inställd på att vi definitivt inte skulle ses idag, eftersom jag blev klar så sent och jag visste att han mådde kasst. Så det skickades en bunt "jag saknar dig"-meddelanden och sånt. Varpå han säger att han MÅSTE få en kram av mig ikväll. Han står inte ut annars. Varpå jag svarar att hade jag haft en bil, så skulle jag genast ha kommit och kramat honom. Sen pratade vi lite till via sms, där han fortsätter på samma sätt och jag till sist frågar om han menade att han ville komma hit, ikväll, nu...?? Tänkte att han var ju eländig och trött och allting...och ja. Svaret jag fick var "Är i Uppsala nu. Hos dig om 5 minuter."   

Han saknade mig så mycket att han åkte 5 mil t/r bara för att få krama mig i 10 minuter, trots att han var så trött att han knappt kunde hålla ögonen öppna, hade så ont att han knappt kunde sitta upprätt och dessutom knappt kunde andas.

Det är kärlek, det...  

När han var här så sa han till mig "Jag önskar du visste hur mycket jag älskar dig". "Hur mycket?" frågade jag. Då tittade han på mig och sa "Till sista siffran i matematiken". Det tyckte jag var ett väldigt, väldigt gulligt svar faktiskt...  

...som jag älskar den mannen. Det är helt vansinnigt. Men så rätt. Det råder ingen tvekan om att jag till sist träffat mitt livs stora kärlek. Och gode gud, om du finns...låt mig få behålla honom. I all evighet. Eller åtminstone tills jag dör.

Tack på förhand.

Gabriel   

Vi sågs igår igen. När jag är ifrån honom står jag emot, är fast besluten att ta det lugnt. När vi ses är det med dubbla känslor. Å ena sidan känslan av att ha mött min själs andra halva. Å andra sidan känslan av att vi är två naturkrafter som drabbar samman med full kraft, men förenas istället för att krocka. Som om vi sugs upp i varandra, blir dubbelt starka.

Jag är inte kär. Jag är trollbunden. Liksom han är det. Vi är varandras feber i blodet, varandras rasande präriebrand, varandras tusentals skenande vilda hästar. Ändå är det så lugnt. En känsla av att komma hem. Den ena född under en brinnande sol i Syrien, den andra under norrskenet på en gnistrande kall vinterhimmel i Norge. Två främmande fåglar i ett land ingen av oss föddes i.

Och jag har aldrig varit starkare.

Vi sågs ikväll. För första gången. Och ändå inte.

Det är som om våra själar redan känner varandra och bara har glömt berätta det för oss...

Jag skulle vilja beskriva hur det känns, men trots mitt ofantliga vokabulär, så finns inte de orden. Ingen har uppfunnit dem.

Jag trodde mitt hjärta var ointagligt och skyddat av de murar jag byggt upp.

Tills han ringde och sa "Hej, det är Gabriel".

För när jag byggde de där murarna...

Så tänkte jag inte på att jag hade lämnat mitt hjärta

Fullkomligt oskyddat

mot

Den vackraste röst jag någonsin hört...