Jag är fortfarande paralyserad. Får ingenting gjort. Inte i hemmet, inte på uppsatsen. Fastän jag valt min väg vidare, så vill det inte lossna. Jag blir tokig på det här. Vart tog min gnista vägen? Vart är min envishet och vilja nu när jag behöver den som mest?

"Om livet ger dig citroner, gör lemonad" heter det ju.

I helvete heller, säger jag. Livet kan ta rätt på sina jävla citroner själv.

*bygger en katapult*

Jag är kvinna, och som sådan inte alls någon man bör lita på. I synnerhet inte om man är min pojkvän/sambo, och jag kommit till insikt om att han är så förbannat snäll att jag förmodligen inte har förtjänat honom. Det kan nog rent av vara troligt att jag inte gör det. Så vad gör man då för att säkerställa att han stannar kvar hos en?

Jo, kära vänner, min plan är lika enkel som den är diabolisk. Jag måste naturligtvis göra honom så hejdundrande tjock att han inte orkar springa ifrån mig!   (kom inte och säg att jag inte är smart.)

Således inleder jag helgen med tillverkning av lussebullar, Rocky Road-godis och pepparkakskladdkaka.

(Va? Om han ska äta allt det där själv? Nejdå. Jag måste förstås kvalitetskontrollera produkterna själv också. Som sagt - man får ju inte vara dum.)

Kruskaveln har förresten blivit av med sin mödom:

Vallmorutor.

Med mycken möda och stort besvär fick jag tag på en kruskavel. Jag var bland annat in på Åhléns, där karln jag frågade sa "Det är bara gaml...eh...*host*...till JUL såna säljs, så de har vi plockat bort ur sortimentet!".

Sicken tur att Cervera finns då, för såna ofantligt gamla och nästan utrotningshotade människor som mig   

Kruskavel.