...för idag åkte jag till Stockholm och fikade med några av oktobermammorna där   Vi hade en riktigt skön långlunch i värmen, och avhandlade både det ena och det andra  

Therese och Anne Lene.

Anne Lene och Tessan.

Det var den perfekta avslutningen efter allt examensfirande    

Jisses, jag har hur mycket som helst att blogga om nu, men tiden och orken finns inte. Ska göra ett tappert försök att ändra på det under de kommande dagarna. Ikväll tänkte jag dock bjuda på några bilder från gårdagen och en snabb sammanfattning av de senaste dagarnas examensfirande.

I torsdags var det examensfirande i Linnéträdgårdens orangeri för hela fakulteten. Det hölls tal, delades ut diplom och serverades champagne och snittar. I stekande sol. Uj, vad den champagnen bet bra! Fick jordens huvudvärk sen också. Men trevligt var det. Och som extra bonus knatade Richard Wolff runt i Linnéträdgården samtidigt, så vi hade lite extra ögongodis   

Torsdagen slutade lugnt och tidigt. Fredag var det firande bara för vår institution, och bästaste M följde med mig   Vi möttes på stan en stund innan, och jag fick mitt livs andra examenspresent!   Och vilken present sen - bästaste M vet precis vilka presenter som gör den här nyblivna kandidaten som lyckligast:

Världens vackraste, ljuvligaste mohair! Älskar färgerna! Tack, tack, tack, bästaste M!  

Sen gick vi till universitetet, där det hölls tal av Oscar, som är utbildningsledare vid Historisk-Filosofiska fakulteten, Janne, som är programansvarig, Ann, som är vår prefekt, och Moa, som var examenstalare för oss studenter. Fanfarer och musik var det också  

Sen fick vi våra diplom (andra omgången, vi fick ju diplom dagen innan också, men dessa var mycket finare):

Jag får mitt diplom av vår prefekt, Ann. I bakgrunden står Janne (programansvarig) och musikerna.

Och så här ser båda diplomerna ut. Det till höger fick vi igår, det till vänster i torsdags.

Efter ceremonin gick vi ut, där det serverades champagne och snittar, och vi minglade och hade allmänt trevligt en stund. Och blev fotograferade. Tror det skulle läggas ut en bild på hemsidan sen, det kommer väl så småningom.

Sen åkte alla anhöriga, och vi satt ett helt gäng kandidater och folk från institutionen på gräsmattan i solskenet och drack mera champagne, innan vi knatade iväg till restaurangen där vi skulle käka. Det var också riktigt trevligt. Moa och Tim hade dessutom knåpat ihop ett sånghäfte där de bland annat hade gjort text om alla våra lärare, sådär med glimten i ögat. Eller ja, om jag ska vara ärlig, så skrattade vi så vi grinade medan vi sjöng  

Efter middagen, för min del en mezetallrik med ett glas Chardonnay till, så gick vi vidare till ett av studenternas vattenhåll - sunkstället Palermo. Där ockuperade vi större delen av uteserveringen, och jag blev bjuden på cider och dricka av en av professorerna, tillika tidigare prefekt - very nice  

Vid 23:30 var jag dock jättetrött (skälet till det kommer i ett annat inlägg), och begav mig hemåt. Mina fötter var hemskt glada att komma hem, kan jag säga...hade flera stycken blåsor under fötterna och några av dem hade gått sönder så att jag hade öppna sår. Det är nackdelen med att gå barfota i högklackat när det är 25-30 grader varmt  

En glad kandidat  

Ja, så har jag fördrivit slutet av veckan. Vad har ni gjort?

Från en filminspelning nära dig. Eller nära mig, om inte annat.

On set. Betraktare i kulisserna.

Verkar vara en spännande film...

Regissören diskuterar med skådespelarna.    

Jag måste ju bara visa er vad jag fick i examenspresent av min syster Rita. För övrigt min allra första examenspresent någonsin  

Älska! Tack, finaste systra mi!   

Jag har haft den nuvarande bloggen i 2,5 år nu. Tiden flyger!    Och jag kom på mig själv med att undra hur mycket barnen har förändrats på den tiden, och gick in i bildgalleriet för att titta på några av de första bilderna på barnen här i bloggen. Och så här såg de ut då - och nu:

Storebror då.

Storebror nu.

Dottern då.

Dottern nu.

Lillebror då.

Lillebror (och storasyster) nu.

Ja, lite har ju hänt undervägs...             

Jag finner det svårt att koncentrera mig idag (också). Ju mer jag lär mig om kurder, desto mer engagerad blir jag på något sätt. Visste ni att Gabriel aldrig fick lära sig sitt modersmål i skolan när han växte upp? Det är förbjudet att undervisa i det språket, förbjudet att trycka upp böcker på hans modersmål.

Tänk om det vore så för oss? Att svenska var förbjudet att läsa i skolan, och det var förbjudet att trycka böcker på svenska. Fastän 70% av befolkningen pratar svenska. Och vi istället skulle tvingas läsa danska i skolan.

Och tänk om vi som folk inte hade några rättigheter. Inga papper. Inte kunna få subventionerad sjukvård som alla andra, därför att vi inte var registrerade någonstans. Att vi var fattiga och att bli sjuk var en katastrof, därför att du måste betala allting själv.

Och tänk att vara svensk i Sverige och ingenting värd alls. Inte ha några rättigheter över huvud taget. Inte rätten till sjukvård, inte rätten till att läsa ditt modersmål i skolan, inte kunna registrera dig någonstans, att inte kunna få ett pass. Tänk om vi hade det så. Tänk om våra barn hade det så.

Fy fasen, vad vi är lyckligt lottade egentligen. Mycket är skit i det här landet, helt klart...men fy fasen, vad vi är lyckligt lottade ändå. Och vad glad jag är att Gabriel finns här. För på universitetet i Uppsala kan han faktiskt studera sitt modersmål. Det kan stå på hans examen i framtiden att han har gjort det. Det må så vara att de förbjuder honom det i Syrien - men i Sverige kan han faktiskt studera sitt eget språk om han vill. På universitetsnivå. Det gör mig både glad och skadeglad. Glad för hans skull och skadeglad gentemot myndigheterna i Syrien som inte kan hindra honom ändå. Hah! Han har rätt till sitt språk. Så det så.