Åker bort några dagar, till en stuga i Dalarna. Åter torsdag kväll   

Jag känner mig lite lost nu för tiden. Vet inte alls riktigt vilket ben jag ska stå på, vad jag ska satsa på framöver. Det finns så mycket jag vill göra. Ska jag satsa på karriär i en chefsposition som retoriker? Ska jag satsa på att bli forskare? Ska jag starta eget och i så fall vad?

Jag önskar jag kunde kombinera retorik och kreativitet på något bra sätt så att jag kunde leva av det. Men hur? Jag kan naturligtvis utbilda inom retorik. Men jag vill inte göra bara det. Och hur får jag in den kreativa biten i det hela? Det är ju inte bara att starta en affär liksom. Jag ska ju kunna försörja mig också. Eller ska jag satsa på någon form av internetbaserad verksamhet för de kreativa bitarna? Hur gör jag i så fall för att nå fram i myllret av redan etablerade verksamheter på den fronten? Ska jag satsa på att bli Sveriges motsvarighet till Martha Stewart? Hur i hela friden gör jag det i så fall?

Gah. Just nu vet jag inte alls vad jag vill. Några förslag? Jag tar så gärna emot dem.

Jag har en del uppladdade foton från juni som aldrig hamnat i något inlägg. Därför får de nu ett alldeles eget random-inlägg  

De vackra rosorna som under början av sommaren blommar längs husväggarna här.

Trött kille.

Hemmagjord hamburgare med klyftpotatis och en massa gottigt.

Dottern fick för en gångs skull låna lite av mitt smink och roa sig med.

Dottern har tecknat en hamster. Visst är hon duktig?

Lillebror har tecknat en regnbåge.

Cool kille.

Vi fick fint besök av kompisen E med familj.

Parkfika.

Alla medlemmar av kompisens familj var med, även de fyrbenta (2 stycken).

Den yngsta parkfikaren.

Sötaste lilla T   

Två goda kompisar.

        Och till sist ett litet axplock av alla presenter jag fått av Gabriel. Nästan allt som står på byrån har jag fått av honom, och sedan bilden togs har det tillkommit en massa. Den är så full nu att flasker och burkar håller på att trilla ner hela tiden. Dessutom har jag fått dvd-filmer, 25-30 böcker, bikini, mat och en massa annat. Han skämmer bort mig fullständigt! Men vet ni vad han säger när jag påtalar det? Jo: "Jag har ju bara dig. Jag har ingen mamma, inga systrar, ingen annan." (NB: Han menar förstås här i Sverige - han har ju både mamma och systrar i Turkiet/Syrien).

Här är jag nu.

Hit är jag på väg...  

Vissa saker är bara helt självklara. Som vad jag skulle göra av den underbara härvan med garn jag fick av bästaste M. Titta på bloggens namn, titta på färgen på garnet, och kontemplera sjalmönstret Revontuli (revontuli betyder aurora borealis på finska). Självklart är ordet. Titta själva:

Vacker mohair.

Aurora Borealis - Revontuli

Revontuli-sjalen.

Som sagt. Självklart      

Barnen och jag har i vanlig ordning diverse handarbets- och pysselprojekt på gång, och här är något av det vi roar/roat oss med nu i juni:

Ett besök hos vår lokala Panduro-återförsäljare ledde till inköp av nya barnsaxar, såpbubblor samt minitavlor åt barnen som de fick måla med oljekritor.

De färdiga tavlorna. Dotterns till vänster, lillebrors till höger.

Själv shoppade jag loss både vad gällde Panduro-grejer, samt både tyg och garn. Garnet ska bli en topp och det turkosa bandet ska träs igenom den upptill. Tyget ska bli en rundklippt sommarkjol. Och i framkant ser ni ett litet paket med grejer för att tillverka ett armband som också går i turkost och rosa. Det lustiga här är att både toppen, tyget till kjolen samt armbandet är saker som jag länge önskat mig och planerat att göra - men utan att ha en tanke på att kombinera det. Döm om min förvåning när jag plötsligt insåg att armband och tyg ju faktiskt går i matchande färger, och att toppen skulle passa jättebra till kjolen  

För övrigt ser ni till vänster ett nytt paket textilpennor, vilka barnen ska få använda för att göra ytterligare en varsin ruta till deras quiltar.     

Idag curlar jag äldsta sonen. Han fick frukost på sängen när han vaknade, exempelvis. För jag vet precis hur det känns att vara förlamad av sorg över någon man förlorat - även om det i det här fallet "bara" är en flickvän som rått och brutalt dumpat en. Man tar sig inte för med någonting alls, man orkar inte äta, blir bara som ett kolli.

Så idag curlar jag. Ser till att han får i sig mat, så att energinivåer och blodsocker håller sig stabilt. Finns till hands för att prata när han behöver det, vilket han emellanåt gör. Känns skönt att stå sin 16-åring så nära att han delar med sig av alla sina känslor till mig, fastän jag är hans mamma.

Sen är jag lite taktisk också. Gör chili con carne till middag idag, med mycket färsk chili i. Därför att det frisätter endorfiner. Bakar goda saker. Frallor och kakor. När man tänker mycket behöver hjärnan mycket kolhydrater. Och han tänker mycket just nu. Så jag gör det jag kan där jag kan, för att han ska må så bra som möjligt mitt i eländet.