I lördags kväll blev jag äntligen klar med flyttandet. Lägenheten i Uppsala är tom, med undantag av de möbler som ska stå kvar. Nycklarna överlämnade. Färdigt.

Det kändes inte lika jobbigt som jag trodde det skulle göra. Litegrann när jag låste för sista gången och åkte därifrån, men annars var det faktiskt rätt okej. Mest skönt att äntligen vara klar. Sen åkte jag hem hit till Stockholm, till en karl som verkligen hade saknat mig (jag var borta i två dygn på slutet), och som kramade mig som om jag varit borta ett helt år. Han är bra på det. Att kramas.

Gårdagen blev rätt så lugn. Var galet trött, hade ont överallt. Både av flyttandet, men även av min mens, som förstås behagade komma med buller och bång precis när jag var på upploppet med allt flyttande. Vi sov rätt länge. Klev upp, käkade frukost, gick iväg och tittade på tv (det blir inköp av en sådan om någon vecka eller så). Lunchfikade på stan, promenerade, gick på biblioteket och hämtade ännu en trave böcker. Bakade morotskaka och gjorde ugnsstekt lax på kvällen. Soft söndag. Många kramar också. Och lite plockande i grejer här. Det är knökfullt, minst sagt (se bilder nedan...).

Det känns över lag bättre nu än det gjorde under veckan. Då när jag var så tokstressad och gick på knäna. Men sen träffade jag bästaste M på fredag en sväng, som satte samma ord på det som jag själv gjorde. Att det var stress, att hur jag mådde berodde på att jag skulle lämna ifrån mig min egen tillflyktsort. Allting kändes bättre efteråt. Att även hon såg samma sak som jag, tyckte som jag. Så just nu känns det bra ändå, även om jag trodde det skulle vara apjobbigt.

Allting har gått fort. Men någonstans känner jag ändå att det inte går för fort. Att det nog måste gå så här fort om jag inte ska få skrämselhicka och backa. Han är lika lite perfekt som jag är det, ändå är vi rätt så bra tillsammans, tror jag. Tar fram varandras bra sidor och slipar av de där vassa kanterna lite. Och så är han så otroligt snäll. Mot mig. Jag är inte van vid det, inte på det här sättet. Det förändrar mig. Eller jag vet inte om det är för att han är snäll egentligen, men hans närvaro förändrar mig. Jag som aldrig tyckt om att kramas, åtminstone inte längre stunder, har plötsligt gått till den andra ytterligheten och kramas frivilligt hela tiden nu. Kommer oftast i säng före honom, men kan inte somna ordentligt förrän han ligger tätt intill bakom mig och håller om mig. Då är allting som det ska vara.

Det är nog svårare över lag att få en relation att fungera i vår ålder och när man varit singel så länge som vi har. Men ändå känns det som att vi har rätt bra förutsättningar. Vi får väl se hur det går i månaderna framöver förstås, nu när vi ska bo tillsammans "på riktigt". Förvisso har vi redan spenderat i stort sett all ledig tid och nästan alla nätter tillsammans under den här tiden vi varit tillsammans redan. Men nu är det på riktigt. Och det känns faktiskt inte alls skrämmande eller läskigt just nu. Det känns riktigt bra.

Jag är sliten idag, men där finns en hel del att göra, så jag får väl inte vara alltför långrandig. Men lite bilder ska ni få iaf:

Tillverkning av fingervantar pågår.

Jag har en hel del litteratur att beta av framöver...och det här är inte ens allt.

Det är knökfullt i grejer här.

Prylar, prylar, prylar...

...en massa lådor...

...och ännu mer prylar och lådor.

Mina blommor trivs här. Den här...

...har till och med fått för sig att blomma mitt i röran *s*.

Palmen är inte heller direkt ledsen över att vara här.

Jag älskar fönstren i den här lägenheten - visst är de vackra? :-)

Morotskaka med valnötter och russin. Lite belöning ska man ju ha efter allt slit, eller hur? *s*

Nej, nu ska här pluggas lite och fingervantarna blir förhoppningsvis klara idag. Orken är det si som så med, men lite ska jag ändå försöka få gjort här, hade jag tänkt. Och förhoppningsvis ska jag ha lite bättre tid att uppdatera min svårt eftersatta blogg framöver också :-)