Det är en regnig fredagseftermiddag, och jag laddar för en regnig helg med alla barnen hemma. Detta kräva sysselsättning för de yngre barnen (den äldre gör inget annat än att programmera, så han är sysselsatt ändå. Ska jag få loss honom från hans laptop, så lär jag ta till kofot och spett   ). Och eftersom det nu råkar vara kronprinsessans bröllop imorgon (och en kompis gifter sig också - Rickard Eriksson som grundade Lunarstorm), så tänkte jag att vi tar tillfället i akt och firar lite på den här kanten också, även om jag nu inte är nämnvärt intresserad av bröllopet i sig (tycker dock det är kul att se alla fina kläder, så tv'n lär nog stå på under spektaklet).

Vad göra då? Jo, barnen ska få baka prinsessmuffins i fina, rosa muffinsformar, och jag har handlat en stooooor kasse godis till kvällen. Godiset ska paketeras fint (undrar om jag har nåt prinsessigt paketpapper?), gömmas och jag ska rita skattkartor åt barnen. Sen kör vi väl lite lekar också, typ sätta svansen på åsnan och sånt. Funkar alltid för 4- och 6-åringar, och med tanke på att det är 30 år sedan jag själv gjorde det senast, så kan det nog bli rätt skoj för en annan med.

Sen vet jag inte vad mer jag ska hitta på...Barnen kan ju klä ut sig om de vill förstås, och vi kan pyssla lite. Och har vi tur, så regnar det inte hela dagen imorgon, så att vi kan gå ut en sväng och cykla lite.

Men jag har ett problem. Jag tänkte ju att vi får väl göra en prinsessmiddag också - men vad sjutton ska det vara för nåt?? Hmm....Prinskorv, kanske? Vad finns det mer för idéer på det temat, tro? Jag får fundera vidare på den saken.

Inför söndagen har jag också lite planer. Jag tog en sväng til Stadsbiblioteket idag och lånade en film och tre böcker som alla handlade om trolleri. Så på söndag ska vi trolla så det står härliga till här   Och så blev det även två mindre kapitelböcker att läsa innan sovdags. Kan nog bli en bra helg, det här.

Sen ska jag faktiskt göra en annan sak också. Om nu äldsta sonen är svår att få loss från sin laptop, så är då jag lika hopplös. Laptopen är det första jag drar igång på morgonen och det sista jag stänger av på kvällen. Det blir lätt så när man jobbar med den i studierna hela tiden - man fortsätter liksom vara online av bara farten sen, även om man inte gör något vettigt alls. Så den här helgen tänker jag ge mig själv ett tämligen omfattande datorförbud. Enda undantaget som kommer göras är för att skriva ihop PM'et som egentligen skulle ha varit in igår. Då kikar jag väl in på FB och i bloggen en snabbis också, men sen ska den baske mig stängas av igen. Och hör sen. Den här helgen ska jag först och främst vara bara mamma. Och så ska jag nöjesläsa, när barnen leker själva. Jag längtar!

Nu närmast ska jag snickra ihop en gigantisk laddning spaghetti och köttfärssås för första gången på flera år, tror jag. Det är en maträtt jag sällan gör, eftersom min första make gjorde det _jämt_, och jag åt mig rätt less på det under åren vi var tillsammans. Men idag blev jag sugen på det igen. Till kvällen blir det lite popcorn åt barnen, och efter att de somnat tänker jag krypa upp i soffan med min bok (Den tionde sånggudinnan av Carina Burman, som är gift med vår prefekt och som också hade en föreläsning om Fredrika Bremer i våras) och lite choklad. Perfekt fredagskväll, tycker jag   

Nåväl, jag signar off nu då, så får vi se när och om jag kikar in igen under helgen (ni får gärna komma med middagstips inför morgondagen btw, utifall jag trillar in här innan dess). Ha en riktigt skön helg, people!

Mina åsikter om män är inte alltid de mest politiskt korrekta. Många gånger idiotförklarar jag dem när de beter sig på ett sätt som för mig är obegripligt - vilket det många gånger är i sammanhang där det handlar om relationer av olika slag. Och många gånger finns det en poäng i mina åsikter. Men många gånger baseras de också på mina fördomar.

Dessa fördomar vill jag inte ha. Jag vill arbeta bort dem, eftersom de idag kan vara lika ödesdigra som mäns fördomar om kvinnor rent historiskt. Och första steget är en medvetenhet om att de finns.

Jag arbetar med jämlikhet, så jag om någon ska inte låta mina fördomar om män påverka mitt omdöme. För ordet "jämlikhet" handlar inte bara om kvinnans rätt i samhället - det handlar lika mycket om männens rätt. Och idag är det rent praktiskt så att männen många gånger är i underläge som en direkt följd av deras könstillhörighet. Samhället är så genomsyrat av jämlikhetstänkandet och kvinnans rättigheter, att det håller på att slå åt fel håll.

Många är de män där ute som noga väger sina ord för att inte bli anklagade för att ha ett kvinnofientligt beteende. Strafframarna för brott har skärpts så att brott mot kvinnor många gånger är allvarligare än brott mot män. Och det är faktiskt en lite skrämmande utveckling på många sätt, för vilka signaler skickar det till samhället idag, till de unga tjejer och killar som är framtidens kvinnor och män? Dels blir det ju en befästning av den traditionella synen på kvinnan som underlägsen mannen - hon måste ha särskilda, skärpta lagar för att hennes trygghet ska tillvaratas. Vilket är direkt kontraproduktivt i en debatt om jämlikhet och allas lika värde, att alla har lika rättigheter och skyldigheter i samhället. Och dels ger det signalen att kvinnor är mera värda, om de utdelade straffen blir högre om offret är en kvinna.

Notera att jag inte ifrågasätter huruvida ett brott mot kvinnor ska bestraffas - jag tänker här bl.a på de många tidningsartiklar man har läst genom åren där t.ex unga kvinnor våldtagits och gärningsmannen/-männen antingen går fria eller knappt får något straff alls - det är en helt annan diskussion som rör bevisbörda osv. Det jag pratar här om brott där straffskyldigheten fastslagits, och där man ska besluta om adekvat bestraffning för gärningsmannen/-kvinnan (där har ni förresten en annan fråga att diskutera - vi vill gärna göra yrkestitlar könlösa, i synnerhet de som är typiskt kvinnliga, men jag har aldrig hört någon ta strid för att det högst värdeladdade ordet "gärningsMAN" ska göras könlöst - för kvinnor begår ju också brott. Och hur många gånger har ni hört någon använda ordet "gärningskvinnan"?). Nå, ett litet sidospår där. Men det jag menar är att om vi ska kräva jämlikhet i samhället, lika lön och så vidare, så måste vi också kräva jämlikhet på ALLA punkter. Lika straff för lika brott, till exempel. Att bestraffa brott mot kvinnor högre än brott mot män är inte jämlikhet.

Jämlikheten har i många år nu varit en fråga om en kvinnokamp. Mannen har varit norm, och är det i många avseenden fortfarande. Men även om vi ännu inte implementerat jämlikheten på alla nivåer i samhället och även om det fortfarande finns en del gamla utdöende dinosaurier som faktiskt tycker att kvinnor är mindre värda än män, så har vi kvinnor lik förbannat vunnit striden för länge sedan. För vi kan när som helst ta fram vår könstillhörighet och använda den som ett vapen - en möjlighet männen inte har i dagens moderna samhälle (notera att jag refererar till det svenska samhället, med dess västerländska värderingar). Det är dessutom ett vapen de är helt och hållet försvarslösa gentemot. Det räcker att jag som kvinna säger att jag upplever mig sämre behandlad på grund av min könstillhörighet. Bra för kvinnorna, mindre bra för männen. För vad är det som säger att alla kvinnor använder det här på ett förnuftigt sätt? Vad är det som säger att hon inte tar till det vapnet därför att hon är arg över något och helt enkelt bara vinna över sin motpart? Och vad är det som säger att hon själv alltid ser skillnaden mellan saker som faktiskt har med könstillhörighet att göra, och saker som inte har det?

Jag gjorde själv det misstaget här om dagen. Hantverkaren som låste in sig hos mig (se tidigare inlägg) - min spontana tanke var att han låste in sig hos mig därför att jag är en ensamstående kvinna. JAG drog den slutsatsen. Och med vilken motivering gjorde jag det? Jo - det är sådant som män gör(!).

Ser ni? Till och med jag, som ARBETAR med frågor som det här, gjorde det misstaget. Jag drog mina slutsatser helt och hållet baserat på mina egna fördomar om män, och baserat på min egen könstillhörighet. Hur många gånger om dagen tror ni sådana saker inträffar i Sverige? Och tror ni alla som gör det misstaget kommer på sig själva i efterhand, och ifrågasätter varför de gjort det hela till en könsfråga även om de inte har någon som helst aning om de underliggande skälen till varför människan agerat som den gjort? Och vet ni vad det som är allra mest skrämmande är? Om jag skulle polisanmäla ärendet och dänga min egen könstillhörighet i bordet som motivering till varför han låst in sig hos mig, så spelar det ingen som helst roll vad han säger till sitt försvar. Det är inte en käft som skulle ifrågasätta mina känslor på den punkten, oavsett hur grundlösa de måtte vara! Fundera på den saken, vet jag.

Om utvecklingen fortsätter åt det här hållet, så riskerar vi att kvinnorna blir den förtryckande parten istället. Vi är redan på god väg dit. Vi håller på att göra det förbannat svårt att vara man i vårt samhälle. Ett samhälle som mina söner växer upp i. Mina söner är framtidens män. Kommer de vara slavar under en historiskt kvinnoförtryck? Ska de bestraffas för vad deras förfäder gjorde? Och hur kommer livet se ut för min dotter? Hon är det av mina barn som hela tiden får sitt eget värde bekräftat på grund av sin könstillhörighet. Killarna får det inte. De indoktrineras med att tjejer och kvinnor har lika värde OCH att de måste vara förbannat försiktiga med vad de säger och gör eftersom de till envar tid riskerar att någon där ute använder sin könstillhörighet som ett vapen emot dem. Det försätter dem i ett underläge gentemot kvinnor i allmänhet. Det är inte längre lika respekt mellan individerna som är huvudfrågan. Män åläggs restriktioner i sin frihet i förhållande till kvinnan. Han kan aldrig känna sig säker på att det han säger och gör inte upplevs som kvinnofientligt.

Så hur kommer vi till rätta med det här? Det är en synnerligen bra fråga. Jag har inga bra svar. Frågeställningen är så oerhört komplex och svår att definiera. Men det innebär inte att vi ska låta bli att ställa frågan. Någonstans måste vi hitta en balansgång där vi lägger vikt på respekten individer emellan och inte könstillhörigheten. Det ska inte vara en nackdel att vara man, och det ska inte vara en fördel att vara kvinna. Och vice versa. Inte därmed sagt att jag vill förespråka det könlösa samhället - jag tycker det är rätt trevligt med två olika kön och jag tror på att där även finns biologiska aspekter som åtskiljer oss från varandra utöver de rent fysiska - men jag vill förespråka det jämlika samhället. Kanske gör det mig till männens feminist, och kanske gör det mig till feminismens antikrist i kvinnors ögon. Be that as it may - jag kommer intill döden hävda att ett i sanning jämlikt samhälle innebär jämlikhet för alla.

Jag blev alltså väckt imorse av att hantverkaren hade låst in sig och stod och gastade "hallå" i min hall. Jag låg ju och sov, så jag kastade mig upp, slet åt mig morgonrocken och sprang ut för att kolla vad som stod på. Följande samtal utspelade sig:

Jag: Vad gör du här idag? Du ska ju komma imorgon!

Han: Ja...eh...jag kommer imorgon...eh...jag tittade i brevinkastet och såg att det låg post på golvet, så jag tänkte...ah...att du...eh...kanske inte var här. (han hänvisar till några reklamblad som kom igår kväll, och som jag inte hade brytt mig om att plocka upp. Det var inga mängder dock, bara 3-4 reklamutskick.)

Jag: Jaha? *tittar oavvänt på honom*

Han: Ja...*skruvar på sig och fortsätter efter en liten stund:*...Det luktar konstigt i trapphuset! Tror du någon har dött??

Jag: *höjer på ena ögonbrynet och fortsätter titta på honom* Nej, det tror jag inte.

Han: Eh...ja...*tittar in i lägenheten, på väggen i vardagsrummet som syns från hallen*...uhm...Du ska ha samma tapeter i hallen som i vardagsrummet, va? (Det vet han förbannat väl att jag inte ska, för det står alltid på deras arbetsorder vilken tapet det är frågan om).

Jag: Nej, det är inte samma. *släpper honom fortfarande inte med blicken*

Han: Öh...ja...är du hemma ett tag till? Så kan jag hämta boken, så får du visa mig?

Jag: Ja, jag är hemma en timme till.

Sen försvann han iväg, återvände efter 20 minuter med boken, och jag fick återigen peka ut den aktuella tapeten. Sedan åkte jag till UU på seminarium, men ju mer jag tänkte på saken, desto mer irriterad blev jag. För det fanns ingen som helst anledning att han skulle låsa sig in i min lägenhet på det där sättet - det är högst olagligt till och med - och jag beslöt att han inte skulle komma undan med det hela.

På eftermiddagen åkte jag således tillbaka in till stan, till hyresvärden, och fick prata med en av cheferna. Han bara gapade när jag återgav min berättelse, och var minst sagt upprörd och han sa klart och tydligt att hantverkaren hade över huvud taget ingenting i min lägenhet att göra när han inte var aviserad (vilket han inte var förrän imorgon, och med tanke på att min första fråga till hantverkaren rörde just att det var imorgon han skulle komma, och han hade bekräftat det, så fanns det inte utrymme att misstänka att han hade tagit fel på dag. Dessutom dök han upp utan några som helst verktyg eller dylikt med sig).

Jag påtalade även att om det nu var så att han var bekymrad för mitt ve och väl, och oroades över huruvida jag låg död i min lägenhet, så var det i alla fall inte hans sak att kliva in och ta reda på den saken, utan då får han kontakta hyresvärden eller ringa polisen. Chefen höll definitivt med mig. Och när jag berättade hur han hade börjat fråga om tapeterna, så fnös chefen och sa: "Det VET han redan! Det står på deras order!"

Jag begärde att tapetseringen skulle skjutas upp tills i augusti, och sa att den här hantverkaren sätter inte sin fot i min lägenhet igen. Då frågade chefen om det gick bra med någon annan från samma företag, vilket jag godkände (cred till chefen för den frågan - mycket bra). Jag förklarade även att det sitter ett säkerhetslås på min dörr, men att detta inte fungerat alls sedan jag flyttade in. Nu hör det till saken att dessa säkerhetslås är något hyresgästerna själva får beställa och betala för, det ingår inte i Studentbostäders åtaganden (dock ska de godkänna installationen av ett sådant). Jag begärde att hyresvärden skulle byta ut det trasiga säkerhetslåset och installera ett nytt åt mig, på hyresvärdens bekostnad. Min motivering var kort och koncis: "Jag och mina barn måste kunna känna oss trygga både när vi är hemma och när vi inte är det." Han accepterade det utan att ens blinka.

Sedan begärde jag även att skyltningen av mitt namn både på dörren och nere vid entren skulle ändras från att visa mitt fulla namn (det är också enbart jag som är listad både med för- och efternamn) till att antingen visa mitt förnamns initialer och mitt efternamn, eller också enbart mitt efternamn, så att det blir könsneutralt. Ju färre som vet att det är en ensamstående kvinna som bor här, desto bättre. För vad tror ni? Hade hantverkaren bara klivit in om det varit en man som bodde här? Eller det stått flera namn än mitt på dörren? Skulle inte tro det. Chefen skulle iaf ombesörja även detta. Samt ta itu med de arbeten som inte färdigställdes i lägenheten i vintras (jag skickade in en rapport om saker som behövde åtgärdas, men de gjorde bara hälften. Och jag påtalade även att någon hade varit in i mitt sovrum också, trots att inga arbeten skulle utföras där).

När jag gick därifrån råkade jag få syn på en gammal kompis som jobbar på samma bolag, och som jag inte sett på flera år. Jag passade på att heja på henne några minuter (hon hade fikarast), sen gick jag till bussen. Och det kan inte ha varit mer än 25 minuter efter att jag gick från hyresvärden, så ringde han upp mig (förresten var han öronbedövande snygg, ska ni veta. Och ringmärkt, som tur var...så man inte får några vilda idéer   ). Han berättade att han hade pratat med hantverkarens chef, och att denne i detta nu var på väg ut till området där jag bor för att ta ett snack med hantverkaren och fråga vad fan han höll på med. Mera cred för det, till båda cheferna. Agerar omedelbart, sånt gillas. Sen var det ett par detaljer, och jag hörde på honom att det var något mer han ville säga. Vad vet jag dock inte, för han kom inte riktigt till skott, men jag gissar att det fanns en outtalad fråga om huruvida jag ämnade polisanmäla någonstans där.

Så. Det var hela historien. Hantverkaren är portad från min lägenhet för tid och evigt och jag får nytt säkerhetslås. Hädanefter kommer alla hantverkare som ska utföra något som helst arbete ringa mig och boka tid för detta, och de får inte använda sina områdesnycklar för att ta sig in. Jag får nytt säkerhetslås, könsneutral namnskyltning och tapetseringen är uppskjuten på min begäran (just nu vill jag inte se en hantverkare ens, än mindre ha en sådan i min lägenhet en hel dag).

Dessutom passade jag på att fråga min kompis som ju jobbar åt samma bolag (fast en annan avdelning) hur det var med den här 2-årsregeln (att man får företräde till de vanliga lägenheterna efter 2 år som studenthyresgäst), och den är tydligen kvar trots ägarbytet - hurra! Då kan jag byta lägenhet via internkön sen, istället för att behöva ställa mig i ny kö   

Så, allt som allt, trots att dagen blev lite hej-kom-och-hjälp efter den abrupta starten, så är jag ändå nöjd med den.

Idag blev jag väckt av att det stod en främmande karl i min hall och gastade. Det visade sig vara hantverkaren som ska komma imorgon och tapetsera om hallen och passagen inne. Varför han dök upp är dock fortfarande ett mysterium.

Jag för upp det här som punkt 2375894679347 på listan över anledningar att inte dejta. Jag reagerar inte positivt på att bli väckt av karlar som står i min hall och gastar. I synnerhet inte när jag inte får veta vad fan de vill egentligen - vilket jag av erfarenhet vet utgör 50% av fallen då en karl gastar på det där viset. De andra 50% utgörs av att de vill ha hjälp att hitta något som oftast ligger mindre än en meter ifrån dem, fullt synligt.

Karlar!

Alltså...den här killen skulle inte ens jag tacka nej till en date med. Trots att han har rätt långt kvar innan han fyller 40 (män under 40 är sällan särskilt intressanta annars). Nog tål han att tittas på iaf   Synd bara att just den här Prince Charming är just det - en tvättäkta prins. Ingen större risk att man springer på honom på Ica här ute, va?   

Prince Charming indeed...

Okej, okej...jag har för mycket tid över här på min kant. Ingen ork att ta itu med städningen, och ingenting vettigt att göra som kan utföras från soffan. Inte ens studier. Så jag lattjar lite med kameran istället. Och plattången. Och hittade kort på det fina självporträttet lillebror gjorde förrförra veckan:

Självporträtt.

Före-bilden...

...och efter. Inte så illa för att vara första försöket, va?   

Jag bara älskar den här färgen:

Mitt framtida sovrum ska definitivt gå i den här blåa nyansen, med vita lister. Love it!

Bigger view...

Och jag måste naturligtvis ha ett ordentligt walk in closet. Nåt sånt här kanske?:

Eller nåt sånt här?:

Man kan aldrig ha för många skor...

Oh, jag längtar tills den dagen då jag kan börja inreda...och fram tills dess botaniserar jag på nätet.