Jag är inte riktigt van att få julklappar. Frånsett att min syster och jag byter julklappar med varandra, så brukar det inte vara något mer än så. Men den här julen...ojoj. Det blev julklappar både på längden och tvären, och hutlöst dyra var de. Baske mig så jag fortfarande är i ett visst behov av valium när jag tänker på det  

Det här är vad jag fått:

Vi köpte ett XBox 360 med kinect i julklapp åt hela familjen. Det medföljde ett Kinect Adventures-spel, och sen fick ungarna ett Kinectimals och pojkvännen fick ett EA Sports 2 (träningsprogram/spel) och äldsta sonen fick ett pang-pang-spel som hette Just Cause 2. Sen fick jag...

...ett Zumba av pojkvännen - jättekul!

Och jag fick även en ny, STOR perculator av honom. Han har uppenbarligen lärt sig vad hans flickvän behöver   (för övrigt syns det tydligt att här har vispats grädde i tid och otid på sistone - det är vita prickar på precis allting - haha!)

Av pojkvännens bror fick vi bland annat den här jättedunken med äppelmust   

De senaste åren har syster broderat dessa otroligt vackra julgransprydnader i hardangersöm åt mig, och nu har jag hela 8 stycken!   Men iår fick jag inte bara dessa, utan även...

...fyra stycken i blått! Visst är de vackra? En dag i framtiden ska jag ha en gran som är enbart klädd i hantverksföremål *bestämma*.

Jag fick även dessa vackra örhängen av min syster. De bar jag både på julafton och på släktsmiddagen på juldagen   

Ja ni...detta är ett par vinterkängor från Ecco, till det hutlösa priset av nästan 1000 kronor! De fick jag av pojkvännens mamma. Dagen innan julafton skulle vi fixa en del grejer, och hon noterade att jag knöt på mig mina gympadojjor när vi skulle ut. "Har du inga vinterkängor??" frågade hon, varpå jag svarade att nej, det hade jag tänkt kika efter på mellandagsrean. Men se det kunde jag bara glömma. Jag skulle ha vinterkängor BUMS, det var ingenting att diskutera. Sagt och gjort, det blev till att även trava runt i skoaffärer den dagen. På samma ställe som vi hittade dessa fanns ett snarlika par som kostade 1700, vilket hon tyckte var ett helt okej pris(!). Jag höll på att få dåndimpen, tvärvägrade att köpa så dyra skor, och hittade till sist dessa då, som kostade strax under tusen kronor. För mig är det de dyraste vinterskor jag någonsin ägt - hon tyckte priset var ett riktigt klipp   (har jag nämnt att kvinnan är plastikkirurg med egen klinik? En liten smula skillnad i inkomster hos henne och mig, med andra ord   )

Utöver detta har jag även blivit med android-telefon. En HTC Desire, som jag försöker bli kompis med nu. Det är inte egentligen en julklapp, utan den blev liksom över när pojkvännen köpte en ännu värre telefon (en sån där HD-sak), och då fick jag ärva denna:

HTC Desire. Mama har gått från dinosauriernas tid rakt in i det 21:a århundradet i ett enda kliv, och är smått vimmelkantig av erfarenheten   

Ja. Inga dåliga klappar, det där, som sagt. Man är smått vimmelkantig fortfarande, och i behov av valium.

Men jag ska fortsätta lite till på samma tema. Jag berättade ju om min sockklubbsplan här om dagen, och nu har jag börjat verkställa den. Alla mönster är utskrivna, en del av garnet inköpt, en del av de andra sakerna jag ska stoppa i, samt några presentpåsar. Länkarna till mönstren är raderade och likaså mappen på min dator med alla bilder - för att jag inte ska falla för frestelsen att smygkika på vad som kommer nästa månad. Enda stället det finns dokumenterat på är just nu det föregående inlägget i bloggen, och jag hoppas att jag har vett att låta bli att smygkika där sen.

Blivande Self Imposed Sock Club-paket   

Nu, kära vänner, ska jag ta min förkylda och smått eländiga kropp med in i duschen. Sen får vi se om jag har ork nog att blogga lite mer senare idag, för jag har mer att berätta...  Tills dess - kram och god fortsättning på er!   

Hej och gott nytt år på er! Jag är förfärligt dålig på att uppdatera bloggen just nu, jag vet. Tiden och orken räcker inte riktigt till. Men här är jag iaf, och jag tänkte berätta om min lilla skämma-bort-mig-själv-idé som jag har för det kommande året.

Det är ju så att jag kan vara väldigt dålig på att tänka "Jag vill" och så, vilket pojkvännen påpekat för mig flera gånger, så nu ska jag se till att göra det litegrann. Jag ska helt enkelt göra min egen lilla sockklubb, precis som Sticka Mera brukar ha. Kvällen har således delvis ägnats åt att leta rätt på de mönster jag vill ha (och behöver - jag har slitit ut de flesta av paren jag stickade under 2009 års sockklubb), bestämma garn och räkna ut kostnader för de samma. Sen ska jag köpa såna där fina presentpåsar, en för varje månad, där jag lägger i garnet för den aktuella månaden tillsammans med det utskrivna mönstret. Och som en liten added bonus tänkte jag köpa en liten extra sak att lägga i tillsammans med garn och mönster, t.ex ett par örhängen eller nåt, sen tejpar jag igen påsen så att jag inte kan smygkika i den. Jag lär förstås komma ihåg de första månaderna vad som ligger i den aktuella månadens paket, men snart nog har jag glömt bort det, och det blir en liten överraskning till mig själv. Med andra ord - en året-om-kalender (typ adventskalender) som jag får öppna den 1:a varje månad.

Now, vill ni se 2011 års sockor? (klart ni vill, va? *s*)

Här kommer de:

Januari:

Februari:

Mars:

April:

Maj:

Juni:

Juli:

Augusti:

September:

Oktober:

Oktober månads mönster har jag bara som pdf, och lyckades inte spara ner någon bild från den, men den finns här.

November:

December:

Sådär, det var allihop. Lite vardagslyx sådär   

Sent omsider har jag färdigställt årets pepparkaksprojekt, och här är resultatet:

Pepparkaks-flowerpower-surfbuss.

Självklart är det en folkabuss. Och registreringsnumret är den surfande pojkvännens initialer och födelsedatum (5/8).

'Nuff said! Här ska surfas!

Surfbussen i sällskap av det obligatoriska pepparkakshuset (även surfare måste ha nånstans att bo. Iaf på vintern.)

Pepparkakshusets tak var aptungt av allt godis och glasyr! Det var med viss bävan jag monterade det, var inte alls säker på att väggarna skulle hålla för tyngden. Men det gjorde de   

Igår bläddrade jag igenom en massa gamla Facebook-statusar, och fann att det var oerhört många av dem som sa saker som att jag är trött, att jag dras med förkylningar, infektioner och feber och så vidare på samma tema. Hela året har det sett ut så. Och året innan var ännu värre.

Det gav mig en tankeställare. Inte minst eftersom kombinationen med alla statusar som hade att göra med studier tydligt målade upp en bild om vad det berodde på. Studier tycks ha varit praktiskt taget det enda jag haft i huvudet. Ja, frånsett dessa händelser som jag råkar ut för lite nu och då. Jag är ju helt enkelt en sådan som råkar ut för saker, det är ju bara att konstatera.

I vilket fall, iår ska jag banne mig avge ett nyårslöfte, något jag annars aldrig brukar göra - nästa år ska jag banne mig planera in ledighet! Inte bara fokusera på pluggandet jämt. Förhoppningsvis leder det till att allmäntillståndet blir lite bättre, och nästa års Facebook-statusar kan spegla något annat än en ständigt trött och förkyld kvinna. Ut med eländes-statusarna, och in med de glada och positiva!   

Jag har för övrigt kunnat dra ner lite på stressen här nu. Institutionen har insett att det inte är riktigt rimligt att vi ska skriva bra uppsatser på så kort tid som vi förväntas - 9 av 16 studenter hinner inte bli klara i tid, vilket talar sitt tydliga språk - och vi får nu utnyttja hela terminen till vårt skrivande. Skönt, för jag vill ju verkligen få möjlighet att skriva en bra uppsats. Inte minst eftersom jag ju tänker bygga vidare på den, och den kommer räknas in den dagen jag ska försöka få en forskningsplats. För övrigt undrar jag om mitt valda ämne möjligtvis är föremål för en eventuell publicering sen (om den blir bra nog, förstås), för jag får så konsekvent höra att jag inte får använda retoriska uttryck i den. Lite märkligt eftersom den publik vi skriver för är våra medkursare, som ju är retoriker, allihop. Det får mig som sagt att undra om den ska kunna nå en större publik också...Vi får väl se hur det blir med den saken. Det vore naturligtvis en kul grej, men jag tänker inte lägga ytterligare press på mig själv för den sakens skull.

Hur som haver - idag har jag båda de små barnen hemma. Dottern blev hämtad i skolan av pappan igår, då hon hade ont i magen, och de var kort om folk på jobbet, så han frågade mig om barnen kunde vara hos mig från igår tills imorgon bitti. Självklart, tyckte jag. Jag ska ju bara skriva på uppsatsen, och att ha barnen hemma med mig när jag gör det är perfekt. Nej, jag är inte ironisk nu, jag menar på fullaste allvar det jag säger. Jag har alltid arbetat som bäst med barnen härjande omkring mig. När det är tyst och lugnt får jag inte alls lika mycket gjort, lustigt nog. Så idag hoppas jag på att göra riktiga stordåd *s*.

Innan jag gör något som helst i studieväg ska jag dock snickra lite frukost åt oss (ja, vi tar det lilla lugna idag, så det blir riktigt sen frukost idag)   

Jag är fortfarande paralyserad. Får ingenting gjort. Inte i hemmet, inte på uppsatsen. Fastän jag valt min väg vidare, så vill det inte lossna. Jag blir tokig på det här. Vart tog min gnista vägen? Vart är min envishet och vilja nu när jag behöver den som mest?

"Om livet ger dig citroner, gör lemonad" heter det ju.

I helvete heller, säger jag. Livet kan ta rätt på sina jävla citroner själv.

*bygger en katapult*